Musikrecension: Flöjtmusik på toppnivå
Tapiola Sinfonietta. Violininst-dirigent Jan Söderblom. Sol. Loïc Schneider, flöjt. Hagalund 15.11.
Finländska flöjtsällskapets trettioårsjubileum till ära har flöjtisterna firat hela veckoslutet. På lördagen uruppfördes ny musik av Harri Wessman och Patrick Vidjeskog och på söndagen firade man med program för barn och unga på konservatoriet i Gräsviken.
I fredags gästades Tapiola sinfonietta av flöjtisten Loïc Schneider (f. 1981) från Strasbourg som framförde hela två verk med orkestern. I Charles Tomlinson Griffes (1884–1920) Poem för flöjt och orkester (1918) kunde Schneider variera sin klangfärg synnerligen fint och stycket spelades på allt sätt lugnt och skönt. Griffes har betecknats som en av de främsta företrädarna för den amerikansk musikaliska impressionismen, men om hans samtida franska kolleger i allmänhet känns mera integrerade och drömska, är uttrycket i poemet något lättare och mera fragmentariskt.
I André Jolivets konsert för flöjt och stråkorkester (1949) är uttrycket likaså relativt lätt. Solostämman är livfull och fylld av allehanda skalor med stänk av både romsk musik och bluesmusik. Stråksatsen är nästan lika livfull om än dynamiskt mera dämpad. I slutet knyts hela stycket ihop genom en grym, ryslig stegring.
Flöjtspelet var på toppnivå och ingen teknisk utmaning tycktes för stor för Schneider. Under den välplanerade konserten fick också Tapiolastråkarna visa upp sig i två starka verk.
Svensken Allan Petterssons produktion kom i hög grad att avspegla tonsättarens tragiska liv – dels de tunga uppväxtåren, dels den sjukdom som skulle göra livet svårt för honom under stora delar av hans liv (en parallell kan dras till landsmannen Anders Eliasson som dog tidigare i år). Pettersson skrev tre konserter för stråkorkester och i den första (1950) är uttrycket mestadels intensivt, strävt och kärvt, som Sjostakovitj, Penderecki eller varför inte P.H. Nordgren. Vissa motiv upprepas också tvångsmässigt, till exempel kvarten, samtidigt som stråksatsen innehåller en strimma hopp.
Tvära motsatsen är Dvoraks Serenad som alltid är lika älskvärd musik, ett stycke fyllt av smäktande melodier i varje sats. Liksom i Jolivet kändes den största laddningen av i slutet när stråkorkestern med Jan Söderblom på konsertmästarpallen rodde ihop det hela energiskt och bestämt.