Bokrecension: Gösta Ågren – Centralsång
Något tar ständigt form i det formlösa som Gösta Ågren diktar om. Det gör hans poesi bedrägligt lugnande att läsa, skriver Michel Ekman.
74 s. Schildts & Söderströms
Det finns något lugnande i Gösta Ågrens poesi. Det har att göra med rösten som talar i den. Ågren ser sig visserligen omgiven av kamp och kaos, tomhet och meningslöshet. Men samtidigt tvingar han in den amorfa världen i skulpturala helheter. Orubbliga påståendesatser bygger upp dikterna: något tar ständigt form i det formlösa. Den enskilda människan sätter sitt märke, lämnar sitt spår.
Men lugnet är bedrägligt. Ågren inleder sin nya bok Centralsång med en dikt om Albrecht Dürers berömda tavla ”De tiotusen martyrerna”. Dürer avbildar mycket åskådligt det plågsamma slut som enligt legenden på 300-talet mötte tiotusen kristna soldater på berget Ararat, där de korsfästes, halshöggs, kastades utför stup m.m. Det märkliga är dock att mitt i den grymma kaos som pågår på duken vandrar Dürer själv lugnt tillsammans med en lärd vän. Ågrens dikt lyder:
En djurisk oskuld
pulserar. Det finns
ingen annan möjlighet
än börda och avsked.
Albrecht betraktar
åskådaren, vi finns
i samma dal, Det,
som en gång hände,
har upphört, men inte,
att det hänt.
Vår plikt är att minnas grymheten, men själva minnesakten kräver ett mått av ro och avskildhet, tycks Dürer och med honom Ågren säga. En dal i våldet hette det stora urval ur sin produktion som Gösta Ågren en gång gav ut. Spänningen mellan å ena sidan iakttagandet / formulerandet och å andra sidan det blinda och ständiga våldet som genomsyrar tillvaron går igenom hela hans författarskap.
I början handlade det mycket om den personliga utsattheten – barnets och den unga människans sårbarhet, den socialt marginaliserades situation. An efter som Ågren blivit äldre har hans författarskap gått mot större abstraktion. Han iakttar tillvaron från hög höjd, ofta i jämlik dialog med mänsklighetens stora tänkare. Hans konst har blivit klarare i konturerna, men den har också förlorat något av den värme den tidigare ägde. Inget av detta är ovanligt när det gäller åldrande mästare. Men de hamrade formerna kan i något skede råka i konflikt med förpliktelsen att minnas det levande livet. Det vet naturligtvis Ågren: ”Överblick / och försjunkenhet är / tillstånd, som avslutar. Den / som uppnår dem tidigt, / betalar ett pris.” En kamp mellan överblicken och förgängelsen pågår ständigt i hans poe-si: ”jag / klagar inte över stoftet / i min kropp och skuggan / i min själ. Det, som inte / är förgängligt, saknar / mjukhet och sorg” replikerar han till den Horatius som klagade över att vi är blott ”pulvis et umbra”.
Centralsång består av tre avdelningar som bildar en helhet. Titeldikten är en filosofisk meditation i form av en diktsvit. Den flankeras av en Inledning och en Bilaga som delvis kommenterar sviten. Med tanke på att Ågrens naturligaste idiom är den aforistiskt avrundade utsagan om världen är långdikten en utmaning för honom. Också nu lyser aforismerna som fyrbåkar. Övergångarna mellan dem kan bli väl elliptiska. Ågren har inte mycket tålamod med trögtänkta läsare (till vilka jag ibland får lov att räkna mig). ”Centralsång” är en biografisk, livsfilosofisk och metapoetisk positionsbestämmelse, släkt med ”Hid”, som avslutade Ågrens stora självbiografiska trilogi på 1990-talet. Mitt i sviten avbryts diktaren av ”En röst” som utifrån ser på poeten och hans arbete med orden. Poesiskrivandet syftar just till att befria den rösten, som på en gång är diktarens egen och någon annans. I det partiet accentueras versens täta, aforistiska textur: ”Aska och dager / är hans liv. Vintern / skyddar, men ingenting / skyddar mot vintern”, där vintern förstås kan läsas i sin gamla dubbelbetydelse av årstid och hög ålder. Och: ”En röst // har befriats. Samtal behöver / trötthet för att djupna, inte / åsikter. Till och med röster / kan hejda dem. Vaka är samtal / utan ord. / Du lyssnar i mörkret / till din existens.”
Gränser och kamp är centrala begrepp i Ågrens poetik. Där finns en stark tilltro till motståndet. Så länge livet finns, finns motståndet – och när livet upphör är det inte längre någon som efterfrågar det. Sin vackraste bild finner den tanken kanske i dikten ”Vårdag”, där de förrevolutionära grästuvorna med tiden på sin sida tar sig fram utan att fråga, utan att tveka:
Traktorn står på bakbenen
i den sanka åkern medan
grästuvornas förrevolutionära
huvuden, fulla av rötter
och tid, undersöker vinden
med hjälp av sina långa
antenner. Det nya gräset
börjar korsa gränserna;
det är förbuden, som gör
våren så stark. Muskler
blir meningslösa om
boxbollen är en ballong
och underlaget glanskis.
Det behövs bojor
om de ska brytas!