Bokrecension: Tuula Karjalainen – Tove Jansson. Arbeta och älska
Över mumintrollen svävar en ”förstucken och grym svalka”, skrev Tove Jansson själv 1970, i ett brev som Tuula Karjalainen citerar i sin biografi över konstnären.
Övers. från finskan Hanna Lahdenperä. Schildts & Söderströms 2013
Ju mera jag bläddrar i Boel Westins Tove Jansson-biografi från 2007, Tove Jansson. Ord, bild, liv, desto klarare blir det att utan det stundande 100-årsjubileet 2014 skulle knappast Tuula Karjalainens bok Tove Jansson. Arbeta och älska ha kommit till.
Karjalainen är kurator för den stora hundraårsutställningen som öppnar på Ateneum i mars, och boken verkar vara en biprodukt till den. Karjalainen har synbarligen utnyttjat samma arkiv som Westin, men inte hittat många överraskningar i dem eller kommit på något nytt sätt att använda materialet.
Därmed inte sagt att Karjalainens bok skulle var dålig eller onödig. Det den erbjuder av mervärde är bara inte så hemskt mycket. Den är lättläst, koncentrerad på human interest och generös med bakgrundsinformation. Karjalainen skriver mycket om kärlekarna i Janssons liv, och bokens underrubrik ”Arbeta och älska” hänvisar till Janssons Exlibris, som bär den kökslatinska devisen ”Labore et amare”.
När Westins bok utkom för sex år sedan, gnällde jag i min recension över att hon inte riktigt hade koll på de finländska och finska konstnärskretsar som utgjorde Janssons studiemiljö. Dem har Karjalainen bättre insyn i, och därför blir också personer som Sam Vanni och Tapio Tapiovaara mera betydande i hennes berättelse om den unga Toves formativa år.
Den senare dock mest som krigsårens älskare, opålitlig och svår. Och här möter vi, i brevcitat och -referat, Tove Jansson som uppoffrande och omvårdande kvinna, med skov då hon känner sig ”lustigt hus-idyllaktig. Och glad”.
Men det är bara korta stunder; ofta handlar kärleken om att vänta, svikas, bli besviken, grubbla på allt som gör att hon inte vill gifta sig, inte föda barn, inte bli som modern, underordnad ”hela männens lojalt sammanhållna och skyddade piedestal av privilegier, förhärligandet av deras svagheter i lika många oantastliga slagord” (Jansson i ett brev till Eva Konikoff 1941).
Karjalainens stil är omständligt refererande och repetitiv på ett sätt som redaktören på originalförlaget Tammi borde ha ingripit i. Ett välvalt brevcitat talar för sig självt och behöver inte följas av ett utförligt refererat. K-ordet förekommer väldigt ofta, och till exempel en formulering som ”sin mest älskade människa” på sidan 242 behöver inte, som i kapitlet om modern Hams (Signe Hammarsten-Janssons) död, på sidan 247 följas av ”sin mest älskade anhöriga”.
Också Hanna Lahdenperäs översättning bär spår av brådska, med fennicismer och underligt stela formuleringar, osmälta rester av finskan (som ”falla” i stället för ”stupa” i krig).
Karjalainen skulle säkert som konstvetare ha haft mycket mera att säga om Janssons bildkonst än litteraturvetaren Westin, så det är synd att hon så sällan tar ut svängarna med riktigt utförliga bildanalyser. Mycket borde finnas att upptäcka, omformulera och omtolka drygt två decennier efter Erik Kruskopfs Bildkonstnären Tove Jansson (1992).
Men kapitlet om 1950-talets finländska konstliv är intressant. Enligt Karjalainen utgjordes det abstrakta måleriets avantgarde av finlandssvenska konstnärer, samtidigt som den svenskspråkiga pressen bättre behärskade den terminologi som beskrivningen och bedömningen av den nya konsten krävde.
En annan godbit är citatet ur ett brev där Jansson bemöter Lars Bäckströms 60-talsradikala kritik av muminvärldens borgerlighet, och som jag varken hittar hos Westin eller har sett någon
annanstans tidigare. ”Dessa troll är i all sin lätta vänlighet ganska hänsynslösa överklassare”, skriver Jansson. Jag är inte säker på att klassbegreppet riktigt räcker till att fånga det där som gör också mig kluven i min tillgivenhet för dem. Men resten skriver jag under till 100 procent:
”(...) över det hela seglar en förstucken och grym svalka. De använder sig av folk och skeenden på ett omedvetet, älskvärt sätt och är egentligen odrägligt självtillräckliga. Jag tycker det är mycket skönt att du har genomskådat dem – jag har misstänkt dem länge. Fast jag varken kan eller vill ändra på dem.”