Bokrecension: Carson Mccullers – Hjärtat jagar allena
Carson McCullers sensationella debutroman Hjärtat jagar allena från 1940 kommer nu ut i ny svensk översättning. Det är en bok som lyckas vara både samhällsengagerad och gränslöst fantasifull på samma gång.
(The Heart is a Lonely Hunter, övers. Nils Jacobsson)
Norstedts 2013
När den 23-åriga Carson McCullers och hennes man Reeves kommer till New York sommaren 1940 är debutromanen Hjärtat jagar allena en stor kritikersuccé, men McCullers är fortfarande en tämligen okänd författare från södern som inte känner en själ i stan. Det gifta paret – båda bär på författardrömmar – har länge tänkt flytta till New York, men har inte kunnat göra det förrän McCullers fått honoraret för sin bok.
Nu går de på Femte avenyn och ser den hyllade debutromanen i skyltfönstren, utan att riktigt veta vad som ska hända härnäst. McCullers har skrivit brev till personer hon beundrar och vill träffa i New York, bland andra Greta Garbo och Erika Mann, den senare dotter till Thomas Mann, en författare som McCullers beundrar.
I tonåren har McCullers slukat romaner i stället för att umgås med kompisar. ”Hon var känd för att inte läsa bara böcker, utan hela bibliotek. Andra flickor i ankelsockor kunde svårligen konkurrera med Dostojevskij, Tolstoj, Flaubert, Katherine Mansfield och Thomas Wolfe”, skriver Sherill Tippins i sin kollektivbiografi February House, som handlar om ett hus i Brooklyn där McCullers senare skulle bo tillsammans med bland andra W.H. Auden och Benjamin Britten.
Men då, 1940, är McCullers fortfarande debutant.
Att Hjärtat jagar allena lyfter upp sin författare på parnassen – snart raggas hon upp av en redaktör på Harper’s och blir introducerad för hela den litterära världen – är inte svårt att förstå.
Fortfarande i dag, 2013, är det märkligt att tänka att en författare som bara är knappt över 20 har skrivit den här romanen. Inte bara för att den handlar om män i medelåldern – modigt i sig – den handlar dessutom om social klass och pengar på ett intelligent sätt, och framför allt om de svartas situation i USA, sedd genom deras ögon. Stilistiskt är den också oerhört ambitiös: å enda sidan en vibrerande småstadsberättelse med gotiska undertoner, å andra sidan en politisk och realistisk roman.
När boken hade kommit ut skrev den svarta författaren Richard Wright – själv från Mississippi – om McCullers ”sensationella mänsklighet” som gör att hon kan skriva om svarta romanfigurer med samma lätthet och rättvisa som om personer från sin egen bakgrund.
Att året var 1940 gör det naturligtvis än mer sensationellt. Men temat är ingalunda föråldrat.
I romanen möter vi fem huvudpersoner som växelvis avlöser varandra i varje kapitel: här finns barägaren Biff Brannon, som i hemlighet drömmer om att vara pappa, här finns fyllot Jake Blount som förläst sig på Karl Marx, här finns den svarta läkaren Benedict Copeland och den dövstumme John Singer. Och här finns, inte minst, 13-åriga Mick Kelly.
Kelly är en pojkflicka (tänk Tatum O’Neal i Paper Moon) som hör musik var hon än går, som komponerar symfonier i sitt huvud och bygger en fiol av gamla delar från en ukulele. Hon har en intuitiv känsla av att världen är större än den ser ut från småstadens horisont. Hon vet att hon är på väg någonstans, även om familjens dåliga ekonomi – ”pengar pengar pengar” – gör att hon tills vidare bara kan drömma. Men det är också genom de här drömmarna som boken öppnar upp en glipa mot någonting annat, mot skapandet – ett andningshål i den klaustrofobiska småstadsskildringen. Sällan har jag läst en så suggestiv skildring av den sortens ensamma längtan man känner på en ort där alla känner alla, och där man följaktligen måste hålla allt inombords.
McCullers vet också hela tiden vart hon är på väg. Boken rör sig från de ensamma romanfigurernas inre monologer mot någonting alldeles konkret och politiskt: rasfrågan.
Och till slut faller även det begynnande världskrigets skugga över romanen. I bokens avslutande dialoger säger läkaren Benedict Copeland det rakt ut: ”Nazisterna tar från judarna deras legala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Här har färgade alltid varit utan dessa. Och om här aldrig skett en stöld och ett rofferi på samma dramatiska sätt som för Tysklands judar så beror det helt enkelt på att de färgade aldrig tillåtits skaffa sig någon rikedom.”
Själv sparade jag Monika Fagerholms förord till sist, där hon fint beskriver hur dröm och verklighet går in i varandra i McCullers text. I Mick Kelly hittar vi en tidig syster till Fagerholms flickor, kanske framför allt Diva. Kelly vill kanske inte uppfinna ett eget alfabet, som Diva gör, men jag är säker på att symfonierna i hennes huvud är helt fenomenala.