Musikrecension: Fyra decennier med Lars Karlsson
Tonsättarens 60-årskonsert blev en nog så spännande upptäcktsfärd genom snudd på fyra decennier, skriver Hbl:s recensent.
Jubilate under Timo Nuoranne, Akademen under Kari Turunen, Wegelius kammarstråkar under Arturo Alvarado, Ensemble Transparent (Erica Nygård, flöjt, Torsten Tiebout, altviolin, Päivi Severeide, harpa), Kristian Lindroos, baryton, Kaija Nuoranne, sopran, Annamarie Åström, violin, Tomas Nuñez-Garcés, cello, Markus Kaarto, klarinett, Soile Tolvanen, Lars Karlsson, piano, Lauri Pekkarinen, slagverk. Sibelius-Akademins konsertsal 8.11.
Lars Karlsson är en sympatiskt chosefri stämma i den samtida tonsättarpolyfonin. Tyvärr ingen stämma som gör sig gällande i den vanvettigt hårda internationella konkurrensen, men en som åtminstone inte jag skulle vilja vara utan här på hemmaplan.
Och framför allt är det en stämma, som under årens lopp genomgått avsevärda metamorfoser. Ett faktum som nog så åskådligt illustrerades i samband med Karlssons 60-årskonsert, som antog skepnaden av en spännande upptäcktsfärd genom snudd på fyra decennier.
En lika naturlig som spänningsfylld utgångspunkt var Åländsk symfoni för blandad kör (1977). En av många betydande körkompositioner i den karlssonska verkförteckningen, vars tonspråk rimmade väl med Elmer Diktonius naturexpressiva text.
Något som för övrigt gäller även Jaguaren (2007) för manskör, klarinett, piano och slagverk, där Karlsson utmanar Henrik Otto Donner i samma Diktoniusdikt för samma kör. Vem som drar det längre strået är givetvis en smaksak, men Karlsson lyckas på ett trovärdigt sätt klä det mångfasetterade poetiska uttrycket i en dito tondräkt.
Klangfager körestetik
Pianotrion Arioso (1981) är ett helgjutet verk inom ramen för sitt eget, i dag något förlegade dodekafoniska språk. Efter en konstnärlig kris under andra halvan av 80-talet bytte Karlsson kurs till en mer tonalt centrerad estetik, som kom till nog så klangfagert uttryck i Tre motetter för blandad kör (1999), av vilka vi nu av någon anledning hörde blott de två sista.
I Koralmetamorfoser för flöjt, altviolin och harpa (2010) flirtar Karlsson framgångsrikt med en tidig fransk 1900-talston, medan den något otympligt betitlade sångcykeln Sju sånger till text av Pär Lagerkvist (2012), som nu hördes för första gången i sin helhet, är ett bra exempel på dagens tonalt melodiösa, men aldrig någonsin insmickrande eller banala, textkänsliga karlssonska estetik.
Gabriel Suovanen hade på grund av olyckshändelse tvingats ge återbud och Kristian Lindroos hoppade på absolut nolltid in som barytonsolist i Lagerkvistsångerna. Efternamnet förpliktar och unge Lindroos stod för en häpnadsväckande, vokalt och uttrycksmässigt helgjuten tolkning. En begåvning av, av allt att döma, osedvanliga mått.
Samtliga övriga medverkande gjorde på det hela taget väl ifrån sig, även om man kan rita smärre frågetecken inför Akademens och Jubilates insatser, där inte allt kan sättas på den obarmhärtiga akustikens konto. Jubilate tycks befinna sig i något slags brytningsskede och mansstämmorna är i akut behov av nytt blod.
Som helhet gav konserten en överskådlig bild av Karlssons stilistiska utveckling, där varje period tycks nödvändig som vägröjare för den följande. Orkesterverken, liksom den i Karlssons produktion så centrala orgelmusiken, lyste denna gång av praktiska orsaker med sin frånvaro. Men visst kunde man väl, som guldkant på det hela, ha efterlyst ett splitternytt verk.