Skivrecension: Hisnande klangodysséer
Tammerforsfilharmonikerna och Tammerfors filharmoniska kör under Hannu Lintu. Körinstudering: Timo Nuoranne. (Ondine)
På samma sätt som för pianistfantomen Ferruccio Busoni kom rumänske violinvirtuosen George Enescus (1881-1955) tonsättargärning att hamna i skymundan för hans strålande musikerkarriär och först under de senaste decennierna har hans lika sparsmakade som högklassiga produktion fått den uppmärksamhet den är värd.
Hannu Lintu hann innan han tillträdde tjänsten som chefdirigent för Radiosymfonikerna spela in delar av Enescus orkesterproduktion med Tammerforsfilharmonikerna och fjolårets finfina version av bland annat den superstraussianska Andra symfonin följs nu upp av en ännu verkningsfullare inspelning av den mästerliga Trean från 1918.
Liksom den ett år yngre polske kollegan Karol Szymanowski i sin något tidigare skrivna Tredje symfoni nyttjar Enescu här stor, och likaså mästerligt behandlad, orkester samt ordlös blandad kör. Skrjabininfluenserna är dock mindre påfallande, om än ingalunda frånvarande, hos Enescu, som senast här hittar fram till ett fullkomligt särpräglat stilistiskt uttryck.
Abstraherad folkmusik
Liksom Szymanowski intresserade sig även den Parisbaserade Enescu med åren alltmer för sitt hemlands folkmusik, vilket inte minst framkommer i Ouverture de concert sur des thèmes dans le caractère populaire roumain (1948), där de etniska influenserna antagit närmast bartókskt abstraherade skepnader.
Lintu verkar, med all rätt, fast övertygad om att Enescu är en av det förra århundradets största mästare och lockar med sig sina ensembler på lika hisnande som målmedvetet utstakade klangodysséer.
Såsom så många Ondineinspelningar i Tammerforshuset lider även denna av en burkig och resonansfattig ljudbild, som tyvärr förtar en väsentlig del av den just här så centrala hedonistiska klangupplevelsen.
Enescus tredje symfoni framförs av Helsingfors stadsorkester på torsdag kl. 19.