Duktiga dansare i Naharins Deca Dance
De enskilda bitarna i Ohad Nahrarins Deca Dance är suveräna och ger mersmak, men helheten känns fragmentarisk och saknar en röd tråd.
Koreografi: Ohad Naharin. Sekvenser ur: Black Milk, (1985/1991), Virus (2001), Teleophaza (2005), Three (2005), Seder (2007), Max (2007) och B/olero (2008). Musik: kollage med bl.a Beach Boys, Missy Elliot, Brian Eno, Goldfrapp, Rajesh Roshan, Ali Hassan Kuban, Maurice Ravel, Paul Smadbeck, Maxim Waratt och Antonio Vivaldi. Kostymer: Rakefet Levy. Ljus: Avi-Yona Bueno. Dans: Nationalbalettens dansare.
Nationaloperan premiär 1.11.2013.
Den israeliska prisbelönta toppkoreografen Ohad Nahrarin hör till mina absoluta favoriter och därför var förväntningarna uppskruvade inför Helsingforspremiären av Deca Dance.
Samarbetet med Nationaloperan inleddes redan för tjugo år sedan och sedan dess har operan haft sex av hans verk på sin repertoar. Deca Dance består av snuttar från åtta av hans tidigare verk som satts ihop till ett sorts greatest hits-samlingsverk. Sedan urpremiären 2000 har verket ständigt omarbetats och för varje ny uppsättning kan man förvänta sig en ny konstellation.
Varför pusslar Naharin ihop gammalt? För att hans materialbank är så stor att han inte behöver förnya sitt material? För att han kommer lättare undan? Eller för att man genom vissa ritualer får fram helt nya budskap när man jobbar med nya dansare? Själv talar Naharin om ”ofullbordade berättelser på ett enhetligt sätt” och att han själv fungerar som ett lim som håller ihop hela processen. Det är kanske just limmet som håller ihop fogarna jag saknar. Även om de enskilda bitarna är suveräna och ger mersmak så känns helheten fragmentarisk och saknar en röd tråd. Samma känsla uppstår som när man går omkring och småäter men inte känner samma mättnad som efter en hel måltid.
Till exempel Virus från 2001 som skapades i dyningarna efter häftiga drabbningar mellan israeler och palestinier är ett häftigt verk men kontexten saknas här. Politiska och samhälleliga ställningstaganden glimtar fram här och där varvat med humoristiska inslag men något enhetligt budskap är svårt att läsa in. Naharin har en speciell förmåga att komponera starka gruppscener där det ritiska och djuriska möter både det absurda och det känsliga. Scenen ur Black Milk med fem män i ljusa vida byxor är både känslig och stark och full av rituell mystik. Den öppnar sig kanske bättre en många andra scener men skiljer sig stilmässigt ur helheten.
Naharin använder sig ofta av upprepningar. Också i det sista stycket ur verket Max, som för mig hör till kvällens starkaste, ligger styrkan i det repetitiva. Dansarna rör sig disciplinerat och formbundet i en numerologisk koreografi i takt med Maxwell Warratts (pseudonym för Ohad Naharin) dova röst som upprepar siffror. Effektfullt!
Musiken är bandad och består av allt från Vivaldi till israelisk schlager och disco. Emellanåt fungerar de olika musikstilarna sinsemellan, men stundvis bidrar det till att öka spretigheten. Scenen och ljussättningen liksom dansarnas vardagliga kostymer hålls mestadels oförändrade. Kanske ett försök att skapa enhetlighet?
Den som känner till Naharins ytterst intressanta repertoar kan känna sig snuvad på konfekten. Men trots att verket i helhet är spretigt och kort (endast 80 minuter) för att ensam bära upp en premiärkväll är föreställningen är ändå sevärd – inte minst tack vare Nationalbalettens suveräna dansare som här verkligen får visa vad de går för. De är energiska, målmedvetna och väldigt samspelta. Speciellt Johanna Nuutinen var ett verkligt blickfång med sin intensiva utstrålning och en ny känslighet som hon tycks ha fått under sitt år ute på frilansfältet. Men koreografiskt är det uppenbart att här finns ingredienser för något bättre.