Musikrecension: Trösterik själamässa för envar
Nationaloperans orkester och kör skötte sin andel med beröm vid nytillträdde chefdirigenten Michael Güttlers första offentliga framträdande i Brahms Rekviem.
Nationaloperans kör och orkester, dirigent: Michael Güttler. Solister: Martina Rüping, sopran, Lilli Paasikivi, mezzo, Jaakko Kortekangas, baryton. Körinstudering: Marco Ozbic. Brahms: Altrapsodin och Ein deutsches Requiem. Johanneskyrkan 1.11.
Det var en hård kamp om huvudstadsregionens musikintresserade själar i fredags. Mozarts Requiem i domkyrkan och Nationaloperans framförande av Brahms Ein deutsches Requiem inledde lämpligt allhelgonahelgen och med tanke på konkurrensen var det glädjande att Johanneskyrkan var så välfylld.
Så inte minst med tanke på att Soile Isokoski gett återbud på grund av sjukdom. Ersättaren Martina Rüping inledde karriären som koloratursubrett och den höga stämman steg i och för sig ledigt mot himlarna, men var onödigt vass i kanterna och man kom åt att sakna den innerliga värme Brahms inympat i sin undersköna Ihr habt nun Traurigkeit-sats.
Jaakko Kortekangas gjorde barytonpartiet sedvanligt pålitligt utan att glänsa, medan Lilli Paasikivi färgade den inledande Altrapsodins ödesmättade soloparti med alla tänkbara klangliga valörer. Landets enda professionella kör sjöng som det anstår en sådan, med berömvärd precision och enorm volymmässig slagkraft.
Även orkestern skötte sin andel med beröm vid nytillträdde chefdirigentens första offentliga framträdande. Michael Güttler är givetvis på sin mammas gata i den här repertoaren och tolkningen kändes både tempomässigt välartikulerad och överlag välbalanserad mellan de mer dramatiska avsnitten och den milt melankoliska, ljuvt trösterika grundton som genomsyrar denna högst mänskliga själamässa för envar.
Det är omöjligt att på basen av denna konsert säga desto mer om Güttlers kapacitet, men han ger ett lika sympatiskt som chosefritt intryck. Plastiken är föredömligt tydlig och klar och musicerandet skvallrar om såväl ett rörligt intellekt som en naturlig känslomässig inlevelseförmåga. Nog så viktiga kvaliteter för en operadirigent.