Musikrecension: Huvudet och händerna
Dir. Masaaki Suzuki, sol. Pieter Wispelwey, cello. Stravinsky, C.Ph.E. Bach, Mendelssohn. Hagalund 1.11.
Japanen Masaaki Suzuki är världsberömd för sina tolkningar av J.S.Bachs musik, men när Tapiola sinfonietta uppträdde på allhelgonadagens afton stod musik från tre århundraden på programmet och i alla stycken verkade Suzuki lika hemma.
Allra mest diskussion väckte holländske cellisten Pieter Wispelweys (bilden) tolkning av C.Ph.E. Bachs cellokonsert i A-dur. Wispelwey är bekant bland annat från Quartet Lab-kvartetten som debuterade i fjol och där de övriga medlemmarna är Pekka Kuusisto, Lilli Maijala och Patricia Kopatchinskaja.
Många höjde på ögonbrynen över Wispelweys hafsande och krafsande på barockcellon, allt satt inte som det skulle och en och annan gång spelade Wispelwey ditåt. Men personligen lät jag mig inte störas. Snarare gladde jag mig åt att spelet var energiskt, absolut inte slappt och slattrigt, tempot var rappt och barockgreppet kändes rätt, både hos solist och orkester. Tolkningen kändes uttänkt och troligtvis var det ganska avskalade och arkaiska soundet resultatet av ett medvetet estetiskt val. Än sen då att huvudet just den här dagen tycktes fungera bättre än händerna.
I Stravinskys grovkorniga Pulcinella-svit baserad på melodier av Pergolesi spelade orkestern en aning rufsigt, å andra sidan fanns här en välkommen uppnosighet till exempel i Vivo-satsen där Darren Acosta briljerade med sina trombonstötar.
Orkestern var kanske i största laget för Tapiolasalens akustik, men violinerna med Emma Vähälä på konsertmästarpallen höll tappert ställningarna mot de dubbla träblåsarna i Mendelssohns tredje symfoni, Den skotska. Här spelade orkestern alert, skönt och föredömligt nyanserat och bland annat kunde man glädja sig åt Harri Mäkis utmärkta solon på klarinetten.