Teaterrecension: Karaktärer med hjärta och skärpa
Troja Mutanens hjärtbesvär är en pjäs som utvecklas till träffsäker komedi med underhållande karaktärer.
Regi och dramaturgi: Joakim Groth. Scenografisk konsult: Markus Packalén. Ljus och ljud: Eric Mutel. På scenen: Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Nina Hukkinen och Åsa Nybo.
Teater Mars premiär på Universum 30.10.
Den finländska drömmen. Egenföretagare, eget hus, sin egen lyckas smed. Men ändå är den nyskilda aloeveraförsäljaren Troja Mutanen olycklig.
Bland spillror av drömmar och ruiner av en välfärdsstat vandrar karaktärerna i Teater Mars föreställning Troja Mutanens hjärtbesvär.
Pjäsen bygger just på karaktärer. De har kommit till före intrig och tema och utgör stommen för texten. Regissören Joakim Groth har skrivit manuset utifrån skådespelarnas improvisation, en metod han lånat av den brittiske filmregissören Mike Leigh, känd bland annat för filmen Happy-Go-Lucky med den explosiva huvudpersonen Poppy.
Troja Mutanen är mindre explosiv, i själva verket är det hennes väninna Jeanette (Åsa Nybo) som är bomben i föreställningen.
Den här präktiga, hurtiga österbottniska matronan är en karikatyr som ställvis är så varm och köttslig att hon förefaller livslevande. När hon snörper på munnen och delar ut visdomar ur damtidningar blir man irriterad samtidigt som det är omöjligt att inte tycka om henne. Jag tänker på karaktären Maj-Gun i Monika Fagerholms Glitterscenen – en okrönt ståuppkomiker med svar på tal och enorm livsaptit.
Miljöer på scenen
Videoprojektioner gör att Nybo får briljera med sitt mitt-i-prick-minspel som komiskt kontrasteras mot maken Stigs (Robert Enckell) karga, statiska anlete.
Genom video skapas också miljöer och stämningar på Universums scen – monotona motorvägar, fuktig, mörk höststad.
Troja Mutanen förblir lite av ett mysterium, också om Nina Hukkinen skickligt spelar på karaktärens ynklighet och lågmälda habitus.
Troja och väninnan Jeanette är barn av sin tid, övertygade om att individen kan ändra på allt: Tar man hand om sig blir man inte sjuk, tänker man positivt går affärerna bra ...
Teknokraten Stig har i sin tur riktat fokus från sitt eget lilla liv mot tekniken där saker kan mätas och styras. Brorsan Klaus (Max Bremer) som leder en ungdomsgård sörjer över minskade samfundsskatter, medan Niklas Häggbloms beige, ihopskrynklade ungkarl är den som fallit av ekorrhjulet och hamnat i marginalen. Detaljer hos figurerna och i skådespeleriet tjusar – ombonade gelnaglar, en nervöst knipsande grilltång, ett härligt, bistert gubbskratt.
De roliga, noggrant tecknade typerna och den rika dialogen utgör föreställningens trumfkort. Visst finns det ett par utdragna scener och blodfattigare textsjok men för det mesta är texten lustig, bisarr och snillrik.
Den stora dramatiken med triangeldrama, otrohet och känsloutbrott är det minst intressanta i pjäsen. Det viktigaste sägs i de ”triviala diskussionerna” som förs på skönhetssalongen, i bilen eller i spritångorna vid soffbordet. De stora samtalen handlar om brittisk fotboll, gasmätare och hudvård. Mellan raderna säger karaktärerna så mycket – och så litet.
Musiken används fräscht i föreställningen. Iron Maiden får överrösta en mardrömslik parmiddagssamvaro medan Jeanette trivsamt skakar loss till Rihanna.
Joakim Groth får ut mycket av ensemblen. Det här är träffsäker komedi med figurer som rymmer både hjärta och smärta.