Filmrecension: Carrie
Inte sällan framstår Carrie anno 2013 som en kopia av originalfilmen, minus den sexualpolitiska agendan som när det begav sig kändes så mycket mera kittlande, skriver Krister Uggeldahl.
Rysare
Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Agurre-Sacasa. I rollerna: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore. Gabriella Wilde.
Vitsord:
När Kimberly Peirce i Carrie tar sig an Stephen Kings 70-talsdrama är det inte första gången som den rysarvänliga “uppväxtskildringen” får uppmärksamhet.
Originalfilmen från 1976, signerad Brian De Palma, råkade i klorna på den finländska filmcensuren med påföljd att Carrie anlade vita duken först år 1991. Blödande flickebarn är inte att leka med, liksom.
I den färska versionen är det Chloë Grace Moretz (Kick-Ass, Hugo) som tar över efter Sissy Spacek. I rollen som den med hård hand (läs: Guds knutna näve) uppfostrade high school-tjejen som tappar koncepterna när den första menstruationen gör sig gällande.
Moder Margaret (Julianne Moore, rätt och slätt suverän) talar om ”orena tankar” och ”gudlösa tider”, inte för att klasskamraterna är ett dugg bättre. Här var det spott och spe samt en bredsida näthat med de sociala medierna som slagträ.
Så småningom drar det ihop sig till skolbal, en minst sagt blodig tillställning där de telekinetiska krafterna spelar in.
Den färska Carrie-filmen är inte dålig, notera, anteckna. Mamma Margarets roll har byggts ut med det psykologiska för ögonen och hantverket samt effektmaskineriet håller hög nivå. Det flyter och det fungerar.
Problemet här är väl snarast att inget nytt under solen. Inte sällan framstår Carrie anno 2013 som en kopia av originalfilmen, minus den sexualpolitiska agendan som när det begav sig kändes så mycket mera kittlande. Eller ”disturbing” som det heter på svengelska.