Musikrecension: En pålitlig konstnär som levererar
Även om Sebastian Fagerlund är en konstnär att lita på i ur och skur, är hans musik inte utan överraskningar. Är den spanska tonen i gitarrkonserten en produkt av lyssnarens eller tonsättarens fantasi?
Radions symfoniorkester, dirigent: Sakari Oramo. Solist: Ismo Eskelinen, gitarr. Fagerlund: Transit (uruppf.), C.P.E. Bach, Elgar. Musikhuset 25.10.
Det finns opålitliga konstnärer och så finns det pålitliga konstnärer, vilket inte nödvändigtvis betyder att de pålitliga är de som presterar det väntade. De pålitliga är de som man i alla väder kan lita på vad den konstnärliga halten beträffar, som har en absolut miniminivå, som levererar.
Sebastian Fagerlund är en pålitlig konstnär. Vilket alltså inte är synonymt med trygg och det fanns säkert en och annan som höjde på ögonbrynen för vissa konstnärliga lösningar i den i fredags uruppförda gitarrkonserten. Vart hade den rytmiskt frejdige gåpåaren, som brukar få adrenalinnivån att skjuta i höjden hos sin publik, tagit vägen?
Ingenstans. Som alla intelligenta konstnärer anpassar Fagerlund materialet och uttrycket efter situationen och den akustiska gitarren är en gång för alla ett instrument som äskar en intim, lyriskt målerisk infallsvinkel och just en sådan hade Fagerlund nyttjat för den för handen liggande kontexten.
Noteras bör dessutom att det, när det handlar om ett instrument som så intimt förknippas med en viss estetik, sker intressanta saker på det varseblivningsmässiga planet. Är den spanska tonen en produkt av lyssnarens eller tonsättarens fantasi? Sannolikt av bägge, även om bugningarna i riktning den iberiska halvön var nog så tydliga.
Och varför inte? I övrigt handlar det dock om tvättäkta human fagerlundsk estetik, där inget som helst effektsökeri tillåts störa den mångfasetterade, omedelbart kommunicerande konstnärliga helhetsupplevelsen. Allt känns vettigt, allt fungerar och allt låter bra.
Fagerlund gillar att hitta på slående titlar, men jag är inte säker på att inte någon annan hade dugt lika bra som Transit. Den sexsatsiga, i ett svep framförda helheten låter ett skalmässigt nedåtsträvande grundmaterial genomgå vissa metamorfoser och man får intrycket av en enda stor dramaturgiskt välkalibrerad båge som begynner, når sin klimax och kommer till sin ände.
Naturlig förstärkning
Ismo Eskelinen skall än en gång ha ett lyft på hatten för att han oförtröttligt beställer och framför ny musik på ett sätt som aldrig lämnar något övrigt kvar att önska. Han hade gett Fagerlund rätt fria händer visavi solostämman, kommit med smärre korrigeringsförslag och se, den fungerade som en dröm. Så även akustiskt, i sin lika diskreta som naturligt klingande förstärkning.
Sakari Oramo trivs utmärkt i välskrivna nya partitur och tycktes må ovanligt bra i den här omgivningen. Så självfallet även i Carl Philipp Emanuel Bachs h-mollsymfoni Wq 182/5. På sin tid nog så radikal musik, om än inte i nivå med Haydns häftigaste samtida kreationer, som hade klingat ännu fräschare med en snäppet mindre stråkbesättning.
Slapp programmering var det däremot att avrunda med Edward Elgars hos oss mest kända större verk, Enigmavariationerna. Vilket tillfälle hade detta inte varit att för en gångs skull göra något av sir Edwards orkestrala mästerverk, andra symfonin eller Falstaff? Inte minst som Oramo är född elgarian och RSO-musikerna spelade mäkta inspirerat under sin omtyckte förre chef.