Bokrecension: Sätta punkt och leva vidare
Henrik Janssons berättare försöker skriva sig sämre än han är, och beskriver den sköra manskroppen.
(Scriptum)
Henrik Jansson, författare och Åbobo, har skrivit en nyckelroman om författaren och Åbobon Henrik, som i sin tur arbetar på en bok med gestalten HJ, författare och Åbobo också han. Självbiografiska anspråk och uppdiktat glider samman i Nyckelroman, liksom de olika HJ-gestalterna.
Baksidestexten väljer att presentera Nyckelroman som en berättelse om två bröder, och därefter som en relationsroman, en roman om skrivande och om sjukdom. Visst finns allt det med, men bokens nav och absoluta centrum är berättarjaget självt. Han driver fram längs Åbos gator, minns sina rockår och sina misstag, dricker för mycket, får epileptiska anfall, misslyckas som skrivarkursledare, lider av kommunikationssvårigheter i familjen.
Varv på varv
Först och främst har vi ett jag som reflekterar, varv på varv, över sig själv, sina försvarsmekanismer, sitt missbruk, sitt skrivande, över sanningskrav, fiktion och en misslyckandets estetik. Och redan allt detta sker på en metanivå, för skildringen av skrivarvåndor är ju redan – skriven.
Allt – samtal, händelser, relationer – handlar egentligen om att belysa berättarjaget självt. Stundtals gör det mig besviken – de andra figurerna intresserar mig ofta mer än han, och det är mycket som berörs – barndomen, brödraskapet, sjukdomen – som inte utvecklas närmare eftersom de var för sig bara är pusselbitar i mysteriet/projektet HJ.
Den självmedvetna självbespeglingen är, liksom de flesta motiv i Nyckelroman, bekant i författarskapet sedan tidigare. Den kontras gång på gång med kommentarer kring hur han skriver sig sämre än han är – en markör av att han gäckar oss, vi ska inte tro att vi sitter med en nyckel till honom.
Man måste skriva dåligt
På ett liknande sätt finns det i texten ett inbyggt försvar mot kritik av den egna estetiken – litteraturen ska inte vara vacker, man måste skriva dåligt. Nyckelroman är som text inte intresserad av att vara en bra, mästerlig roman. Det är mer intressant att vara en trasig, sårbar text.
Det lyckas den också med – för all metareflektion till trots känns Jansson inte kokett. Men romanen är splittrad, hoppen mellan då och nu är snabbare än blixten och här finns flera halvt uppnystade trådar. Som läsare får man välja att ta fasta på vissa motiv. Till de intressantare hör den normbrytande manskroppen: en manskropp som är skör, har ett stört förhållande till mat, en manskropp som våldtas, präglas av sexuell olust, som törstar efter ömhet. En sådan skildring är ovanlig, tänker jag mig.
De starkaste delarna av boken är onekligen jaget i interaktion med andra, särskilt sambon och sonen (och skrivarkursscenerna undantagna, där faller replikerna plattare). Jansson kan skriva dialog som faller rätt i munnen, känns specifik, lokal men inte utstuderad. På slutet löper trådarna trots allt samman på något sätt och mycket får sin förklaring, i efterhand. Nyckelroman visar sig vara en mycket ömsint berättelse om kanske inte försoning, men om att sätta punkt, och leva vidare.