Musikrecension: Mycket körväsen för nästan ingenting
Helsingfors kammarkörs konsert under Nordiska musikdagarna blev en besvikelse för Hbl:s recensent som väntat sig mera.
Helsingfors kammarkör under Nordiska Musikdagarna i Sibelius -Akademins konsertsal 16.10. Dirigent: Kaspar Putnins. Aleksis Saraskari, tuba. Livorsi, Swärd, Kortekangas, Másson, Puumala, Frandsen.
Vad som framför allt skiljer körmusik från körmusik är hur instrumentet klingar. Så gott som samtliga betydande, och mindre betydande, tonsättare skriver för kör men väldigt få av dessa får den att klinga på ett levande och meningsfullt sätt.
Italienska, sedan länge i Finland bosatta Paula Livorsi (f. 1967, bilden) vet hur man handskas med körinstrumentet, men hennes stämningsfullt deklamerande Lamenti (2012) hade krävt ett kyrkorum för att komma till sin rätt och sångarnas rörelser i rummet föreföll i Sibelius-Akademins kruttorra akustik som mycket väsen för nästan ingenting.
Rikssvenska David Swärd (f. 1958) håller sig åter med ett lättlyssnat fritonalt uttryck, som påminner en hel del om vår egen Juhani Komulainen, men Light of Pallid Amber (2010), till Swinburnes symboltyngda text, hittade aldrig ut ur sitt textmålande och helhetsintrycket kändes uttrycksmässigt aningen enahanda.
Olli Kortekangas (f. 1955) vet det mesta om hur man får en kör att klinga, men hade i De Profundis (2009) av allt att döma medvetet strävat efter en dyster, om än harmoniskt rätt spännande, klangvärld. Att låta bastuban, som agerade kontrapunktisk motpol till kören, symbolisera klagoropen var en i sig fyndig idé som kanske ändå kändes smått lättköpt.
Småskojiga väderleksprognoser
Isländska Askell Másson (f. 1953) är en av Nordens främsta nulevande tonsättare, som i den av grönländsk folklore inspirerade Inuit Song (2010) medvetet eller omedvetet låtit sig influeras av självaste Erik Bergman. Styckets största problem var att det med sina sju minuter var alltför kort – här fanns musikaliskt material och idémässiga uppslag till en brett upplagd svit.
I Veli-Matti Puumalas (f. 1965) textdekonstruerande och superfragmentariska Halkeama (2011) är det självfallet inte meningen att kören skall klinga på sedvanligt vis, men trots att Puumala uppnår vissa spännande effekter i sin tonsättning av Caj Westerbergs på kornet träffande finska tolkning av Tomas Tranströmers dikt kändes en del av de ärkemodernistiska gesterna smått förlegade.
Danske kyrkomusikern och ypperlige vokaltonsättaren John Frandsens (f. 1956) småskojiga weather4casts, där väderleksprognoser slår följe med Simon Grotrians dikter, var däremot mitt i tidsandan inprickad, välklingande och välfungerande körlyrik och dessutom det enda av kvällens stycken som tog den nog så centrala rytmparametern i betraktande.
Helsingfors kammarkör stod, sin vana trogen, för ett gediget arbete under en av samtidens främsta förmågor på området, lettiske körgurun Kaspar Putnins, även om man av allt att döma inte hade haft tillräckligt med tid till sitt förfogande för att få tolkningarna att sjunka in på ett helt övertygande sätt.
Nordiska Musikdagarnas avslutningskonsert blev, som helhet betraktad, dock en lätt besvikelse. Om detta, vilket jag vägrar tro, var de mest spännande körstycken som Nils Schweckendiek, HKK:s eminente dirigent och Nordiska Musikdagarnas orkester- och köransvarige konstnärlige ledare, lyckades hitta i det sampel han fått till sitt förfogande är nivån på dagens nordiska körproduktion sannerligen inte mycket att hurra för.