Musikrecension: Med yttersta finess
Alltid träffar han inte rätt och emellanåt tar han sig förvånansvärt stora friheter i tolkningen, men alltid finns här ett tilltal som känns uttänkt, skriver Wilhelm Kvist om Marc-André Hamelins konsert.
Hamelin, Liszt, Janacek, Ravel. Piano Esbo-festivalen på Nationaloperan 20.10.
Kanadensaren Marc-André Hamelin (f. 1961) är som en stor pianist från svunna tider. Alltid träffar han inte rätt och emellanåt tar han sig förvånansvärt stora friheter i tolkningen, men alltid finns här ett tilltal som känns uttänkt, underhållande och intellektuellt kittlande. Allt känns utstuderat helt enkelt.
Också pianotekniskt förefaller han ha en osviklig känsla för estetiken i de olika verken. I de känsligare styckena, hans egen Liszt–Skrjabin-influerade, introverta Barcarolle och urvalet av småstycken ur Leos Janaceks Po zaroslém chodnícku (På en övervuxen stig) rör han sig inom mycket begränsade dynamiska ramar. För det mesta är det pianissimo som gäller samtidigt som han bygger upp ett universum av nyanser inom sina givna ramar.
Liszts h-mollsonat spelade han med levande tempobehandling och en narrativ känsla, tvära kast mellan karaktärer och episoder – få pianister tror jag vågar tolka lika frimodigt och spelar därför mer eller mindre lika studioversioner.
Ravels Gaspard de la Nuit spelar Hamelin så sagolikt fint att man bara står och gapar. Vattnets sorl i inledande Ondine-satsen är mjukt och flödande och i mellansatsen Le Gibet (Galgbacken), i sig en makaber mardröm, lyckas Hamelin ringa in allt det som är väsentligt: tonfärg, artikulation, dynamik och tempo.
Fem extrastycken
Allra mest tilltalades jag kanske ändå av encorenumren som blev fem till antalet.
Hamelins eget arrangemang av Minutvalsen – med en ordentligt skruvad senare del – var fullomligt charmerande och också första halvan framfördes exceptionellt väl.
Chopins Dess-durnokturn opus 27 nr 2 framfördes med känsla och djup förståelse för tragiken i mollpartiet i mitten. I Mozarts C-dursonat K 545 visade Hamelin upp en briljant teknik och insikt om karaktärer.
Mera originella val var polacken Paul de Schlözers (cirka 1842–1898) Etyd som kanske egentligen skrevs av Moritz Moszkowski och som Schlözer tros ha vunnit i ett kortspel. Medan texturen kunde vara som Liszt eller Rachmaninov ger tonartsväxlingarna något helt annat vid handen.
Som smakfull avslutning spelade Hamelin Charles-Valentin Alkans Barcarolle i g-moll (opus 65 nr 6), ett av tonsättarens vackraste och mest stillsamma stycken.