Teaterrecension: Meningslöst à la Beckett

I schackterminologi betecknar slutspel den sista fasen i ett parti, då utgången oftast redan är avgjord. Spelarna fortsätter ändå flytta sina pjäser, närmast som en rituell färd mot det oundvikliga slutet.

I Samuel Becketts pjäs Slutspel (ursprungligen på franska med titeln Fin de partie) är schackanalogin en utgångspunkt och en möjlig tolkningsram. I Klockriketeaterns aktuella version öppnar man därtill den dystra pjäsen mot samhället.

Pjäsen med fyra roller är en av de mest renodlat absurda i Becketts produktion. De fyra personerna bor i ett hus vars ena fönster blickar ut mot havet och det andra mot land. Världen utanför är apokalyptiskt tom. I huset bor den blinda och förlamade Hamm med sin betjänt Clov. I en sopcontainer bor Hamms föräldrar Nell och Nagg. De har inga ben. Det är bara Clov som kan röra sig som han vill. Eller snarare som Hamm vill; deras inbördes maktförhållande är ett viktigt spänningsbärande element i pjäsen.

Mogen debutregi

Slutspel bygger på upprepningar, pauser och till synes meningslösa fraser. Diskussionen mellan Hamm och Clov går enligt ett mönster som tycks upprepas varje dag. Hamm är en teatralisk gubbe som sitter i sin fåtölj och kommenderar Clov enligt sina infall. Clov klagar, men utför ändå varje kommando, säkert och regelbundet som en schackpjäs.

Becketts pjäs är en dystopi och en apokalyptisk vision, något som debuterande regissören Jesper Karlsson knyter an till finanskrisen och det som i programbladet kallas ”ett kulturekonomiskt och -politiskt tynande teaterklimat”. Kanske är det i anknytning till det här som teaterchefen Dan Henriksson i början av pjäsen symboliskt kastas i en sopcontainer. Det är ju ett sätt att trimma kostnaderna. Mer om det ska ändå inte avslöjas för spänningens skull.

Jesper Karlsson står för en förvånansvärt mogen debutregi, där det mesta känns genomtänkt och genomarbetat. Det smått upproriska förordet till trots följer hans regi pjäsen som en välsittande dräkt, och de små ironiska slängarna blir närmast klädsamt färgglada accessoarer till Becketts precisa gråtoner. Det är sällsynt att se ett så här tydligt och välgenomfört regikoncept hos en debuterande regissör. Dessutom är det ofta både roligt och så där lagom respektlöst.

Viljelösa spelpjäser

Carl Alm gör en fysiskt aktiv och verbalt lågmäld Clov, en roll där han skickligt spelar ut den underdåniga tjänarens beredvillighet och illa dolda förakt. Matti Raita fullkomligt lyser som gubben Hamm, en tacksam roll som tillåter allehanda teatraliska extravaganser. Raitas nyanserade och alltigenom trovärdiga användning av röst och gester imponerar särskilt.

I Slutspel existerar allting i flera lager. Livets och varats olidliga meningslöshet exponeras, liksom teaterns. Som publik vet vi inte om det vi bevittnar är något speciellt och världsomvälvande eller bara en dag precis som alla andra i rollfigurernas liv. Kommer Clov att lämna Hamm, eller är det bara ett tomt hot som upprepas dag efter dag? Finns det alls någonting utanför husets små fönster?

Hos Beckett finns det inga svar att hämta, men däremot nog tolkningsmöjligheter som pekar både mot livet och mot teatern. Liksom schackpjäser är rollfigurerna fångar i tid och rum, dömda att röra sig enligt sina förutbestämda rörelsemönster. När spelet är slut är det bara att rada upp pjäserna och börja om från början. Så fungerar som bekant också teatern.