Filmrecension: Frances Ha
Independentregissören Noam Baumbachs Frances Ha blandar tv-serierna Girls och The New Girl, fast med mindre akut tidskänsla, sex och pinsamhetens komik.
Drama
Manus: Baumbach & Greta Gerwig. I rollerna: Greta Gerwig, Mickey Sumner, Michael Zegen, Adam Driver m.fl.
Frances (Greta Gerwig) heter inte Ha i efternamn. Hon heter Halliday men namnet kapas då hon skriver med för stora bokstäver för brev-inkastet. Det säger mycket om flickan som äger filmen. Och om filmens närsynta fascination med allt hon är och gör. Det här är en film som vissa kommer att älska, andra hata.
Frances är 27 år (fast alla säger att hon ser äldre ut), bor i New York, vill bli dansare men är uppenbart inte tillräckligt begåvad. Hon är vänlig, vimsig, stor, går som en man och bor med sin bästis Sophie (Mickey Sumner). Den vänskapen är det finaste: ”Vi är samma person men med olika hårfärg.”
Men när Sophie vill göra karriär (som förlagsredaktör), förlova sig och flytta bort rasar allt i Frances liv samtidigt: inget dansarkontrakt, inget jobb, ingen lägenhet, ingen pojkvän, inga pengar.
Filmens episodiska struktur utgörs av Frances adresser i ingenmanslandet mellan studerande och vuxen, en latensperiod som infaller allt senare och blir allt segare. Först bor hon med två manliga kompisar (Michael Zegen & AdamDriver, uppenbarligen Girls-generationens slappa sexsymbol), sedan med allt avlägsnare bekanta och till slut sover hon på Vassar College där hon en gång träffade Sophie.
Om det här låter bekant beror det på att filmen blandar tv-serierna Girls och The New Girl, fast med mindre akut tidskänsla, sex och pinsamhetens komik.
Däremot är den vackrare. Med sitt svartvita utsökta foto och med musik av Truffauts favoritkompositör Georges Delerue har filmen tydligt franska nya vågen-stuk. Frances flyger t.o.m. till Paris med pengar hon inte har, en resa hon sover bort. Filmen zoomar in ögonblicken då inget händer, de korkade kommentarerna man önskar man inte sagt, de där relationerna som aldrig börjar.
Den är också inspirerad av Woody Allens stora svartvita 70-talsfilmer, som Annie Hall och Manhattan. Liksom Frances är i varje bild är staden New York i alla utom i en scen då Frances besöker sina snälla föräldrar i Sacramento. Men filmen är inte lika rolig, här finns för få personer – och i slutändan är regissören för förtjust i sin hjältinna, en roll hon föräras helt enkelt för att hon orkar bevara sin spontanitet, naivitet och vägran att låta sig nedslås.
Mad about the girl
Independentregissören Noam Baumbachs filmer brukar kännetecknas av en tunn skorpa av ironi och en sötsur blick för vuxnas livslögner och svek, främst mot sina barn. De är också fyllda av nördiga filmreferenser, det märks att hans mamma var filmkritiker. Men den här gången har cynismen smultit och upp porlar värme och sympati för den här kalvbenta flickan (som regissören förälskade sig i under filminspelningen). I filmens bästa scen följer vi henne i helfigur springa till tonerna av Modern Love av Bowie.
Det är lite radikalt att göra en hel film om en flicka som existentiell varelse, inte om hennes sexualitet eller kärleksliv. Eftersom flickrollen har handlat om att behaga och bli sedd och bekräftad, föreligger faran att bli kokett: filma det som smeker fåfängan, göra rollfiguren jobbig men gulligt jobbig, vimsig men vis. Den fällan kantrar filmen onekligen mot.
Lyckligtvis är Greta Gerwig en så fräsch och kraftfull och genuint egen uppenbarelse. Väluppfostrad 50-talshjältinna korsad med klumpigt barn och vänlig nästan-autist. Hon kan vara både ful och vacker och det enda hon inte kan spela är berusning. Likt stora komiker kan hon nollställa ansiktet då hon kläcker ur sig något urbota dumt och hon kan uttrycka sig med hela kroppen, som det anstår den wannabe-koreograf hon i rollen utvecklas till. Hon har skrivit manuskriptet tillsammans med Baumbach och har sagt i en intervju: ”Jag gör små saker (filmer) själv för att hitta mig själv, liksom Frances.”