Musikrecension: Det bästa av vår samtid
Öppningskonserten under Nordiska musikdagarna bjöd på idel högklassiga framföranden av fem nordbors verk.
Tapiola sinfonietta, dir. Nils Schweckendiek. Solist Virpi Räisänen, mezzosopran, Peter Herresthal, violin. Musikhuset 15.10.
Pågående Nordiska musikdagarna, som till och med lördag presenterar över åttio verk under sexton konserter, har ibland gett mera intrycket av kongress eller branschmässa än regelrätt festival. Alltid har man inte nått ut till den stora allmänheten och alltid har man inte ens brytt sig om det.
Det är synd, för åtminstone i år är upplägget synnerligen högklassigt. Att gå på konserterna är som att lystna på en "Best of"-skiva där varje tonsättare presenteras genom sitt bästa alster. Och när varje stycke framförs av skickliga musiker som brinner för sin sak är resultatet synnerligen njutbart.
Så speciellt under öppningskonserten med Tapiola sinfonietta på Musikhuset i tisdags. Asko Hyvärinens femdelade Scelsius, skrivet till minnet av italienske surrealisten Giacinto Scelsi (1905–1988), tjänade som uvertyr och började med ett långsamt utforskande av skönheten i en enda ton. Ju längre stycket led, desto mer raffinerat visade det sig och Hyvärinen framstår här som en förädlad tonkonstnär.
Lotta Wennäkoskis sångsvit Le Miroir Courbe började på ett likadant sätt men utvecklade sig i en annan riktning, med en annan agenda och ett annat narrativ. Stigande mezzostjärnan Virpi Räisänen tolkade dikterna av Yves Bonnefoy med inlevelse och hela sviten gav ett gediget, mjukt och vackert intryck.
I islänningen Steingrimur Rohloffs Der Erste Mensch förundrade jag mig över hur skickligt han använder den tjugomanna ensemblen. Med lite liveelektronik får han den att låta som en hel symfoniorkester samtidigt som han bibehåller den kammarmusikaliska spänsten. Vilken fascinerande ljudvärld! Också i norrmannen Henrik Hellenius violinkonsert In Memoriam, snärtigt spelad av Peter Herresthal, finns ett utstuderat uttryck med en rörlig, nyckfull violinstämma. Adam Vilagis Organic bjöd kanske på den största överraskningen, musiken är romantisk som Uljas Pulkkis, glad och sprittande som Mendelssohn och kittlande som Tiensuu.
Helheten var tacknämligt mångskiftande och Nils Schweckendiek dirigerade samtliga framföranden med finess. Sinfoniettamusikerna var välförberedda och härligt närvarande i stunden.