Skivrecension: Flororna kan sin sak
Dir. Ulf Långbacka, Anna Johnson. Nyskriven körmusik. (Egen utgåva)
Florakörens skiva har hittills marknadsförts sparsamt och på nätet finns inte många ord om den. Det är synd då vi talar om en verkligt fin skiva. Repertoaren består av idel nyskrivna körmusik som presenteras i tematiska helheter.
De tre första styckena är modern folkmusik. Speciellt fastnar jag för Jenny Wilhelms fina Kling klang, kör kuddan vall med sina koskällor och höga rop.
Catharina Östmans dikter ur diktsamlingen droppar av musik (2006) presenteras i två sångcykler, dels Ulf Långbackas Ur tystnaden och Säde Bartlings tiden är en ogin mor, den senare skriven till körens 65-årsjubileum. Titelspåret och avslutande delen i Långbackas svit, Jag är en dans är ingen dans i traditionell bemärkelse, utan snarare som en häftig deklamation. Säde Bartlings svit är full av välljudande ljud, rytmiska texturer och framträdande melodistämmor, till exempel i den medryckande svärta svärta röda kinder.
Likaså tilltalas jag av bland annat Emma Salokoskis En fången fågel (fina harmonier!), Frode Fjellheims statiska arrangemang av Härlig är jorden och Jukka Linkolas The Joiku med sina stampningar, klappningar, viskningar och väsnanden.
Det är en imponerande vidd och mångfald som uppvisas och hög nivå på utförandet. Ulf Långbacka, som dirigerar kören på de flesta spåren, känner sina florister utan och innan och kan skriva utmanande men välklingande. Dessutom får han dem att verkligen sjunga! Alette Grandells omslag är estetiskt tilltalande. Det kan vara knepigt att få tag på skivan, så bäst att kontakt kören direkt.