Operarecension: Små operor om stora öden
Nationaloperan ger sig ut på rundtur med två starka kvinnliga solister i var sitt verk.
Francis Poulenc: La voix humaine. Regi Jere Erkkilä. I rollen Johanna Rusanen-Kartano. Hans-Otto Ehrström, piano.
William Walton: Björnen. Regi Ville Saukkonen, dir. Dalia Stasevska. I rollerna Riikka Rantanen, Hannu Niemelä och Heikki Aalto. Scenografi & kostym Anna Kontek, ljus Vesa Pohjolainen.
Premiär i Almisalen 10.10.
De två kammarmusikaliska lätta produktionerna i Almisalen är uttryckligen skapade för att åka ut på turné. Båda minioperorna handlar om kvinnor som förlorat sina män. De handskas på olika sätt med dilemmat: den ena lämnar jordelivet och den andra hittar en ny karl.
Francis Poulencs opera Människorösten är en välskriven opera med ett finurligt libretto av Jean Cocteau. En kvinna talar i telefon – i dag naturligtvis en mobiltelefon – med sin före detta karl och inser så småningom att han har en annan. Vi hör givetvis bara hennes repliker men det är roligt att gissa sig till vad han säger.
Johanna Rusanen-Kartano sjunger stort och lever sig starkt in i kvinnans blommande hysteri. Hon textar också utmärkt, vilket är en förutsättning för att operan fungerar. Poulenc har skrivit en skön orkesterpalett som Hans-Otto Ehrström spelar så briljant som möjligt på piano.
Jere Erkkiläs regi är härligt rörlig (inte minst tack vare mobiltelefonin) och tillräckligt varierad för att hålla intresset uppe i 45 minuter. Med tanke på att de skall ut på turné är det naturligt att operorna spelas på finska.
Tvekamp à la Tjechov
Den andra minioperan är William Waltons Björnen som bygger på en pjäs av Tjechov om en olycklig änka. Hon får besök av en man som lånat pengar åt hennes bortgångne äkta man. Deras gräl blir en tvekamp under vilken det uppstår tycke mellan dem.
Ville Saukkonen tog ut allt ur handlingen och lade också sin personliga prägel på helheten, inte minst genom att den manliga tjänaren förvandlats till en transvestitroll. Basen Heikki Aalto spelade frodigt sin roll som husa och försåg operan med litet mera välkommen komik än upphovsmännen gett.
Riikka Rantanen sjöng storartat och spelade den förtvivlade änkans roll med stor intensitet. Hannu Niemelä gestaltar mannen som kommer med krav på återbetalning av den avlidne mannens lån. Han är en burdus typ som plötsligt bara förälskar sig i änkan. Han spelade virtuost och med roliga detaljer som säkerligen skapats i samarbete med regissören.
Under några föreställningar i Helsingfors ackompanjeras Björnen av en kammarorkester. Waltons charmigt ironiserande musik dirigeras med humoristisk snärt av Dalia Stasevska. Dessvärre kommer orkestern inte att kunna åka med på turné där det blir pianoackompanjemang.
Bägge verken hör till de intressanta minioperor som skapades under förra seklets senare hälft. Under turnén kommer de säkert att ses också av en publik som inte sett så väldigt mycket opera. Då är det viktigt att handlingen är intressant och välspelad – och det är den.
Nationaloperan åker till Kauhajoki, Kuusankoski, Pieksamäki och Brahestad. Får se hur dessa originella verk lyckas engagera en bredare publik. Den inte riktigt fullsatta Almisalen insåg mycket väl operornas unika kvaliteter och gav utan större emotionellt engagemang verken litet mer än artiga applåder.