Ingen upphöjd sagotant
Dagen innan Agnes von Krusenstjerna dog sa hon: ”Jag måste bli bra, jag har en bok som inte är färdig.” Merete Mazzarella har läst en vacker och gedigen biografi över ett stormigt och produktivt författarliv.
Bonniers 2013
Biografi
”Selma Lagerlöf kan tryggt sluta sina ögon för hon är inte längre Sveriges största levande författarinna,” skrev en kritiker 1935. Det var möjligen inte odelat roligt för den då närmare åttioåriga Lagerlöf att ta del av men desto mer uppmuntrande för den författarinna som lyftes fram som hennes efterträderska, Agnes von Krusenstjerna som just hade gett ut första delen av sin Fattigadel, den stora romansvit som skulle bli hennes sista. Hon dog nämligen i själva verket samma år som Lagerlöf, 1940, bara fyrtiosex år gammal.
Men Krusenstjerna hade inga drag av upphöjd sagotant, inte minst just på trettiotalet var åsikterna om henne våldsamt delade. Medan somliga prisade både hennes sanningslidelse och stilkonst beskyllde andra henne för hänsynslöshet, ett sjukligt intresse för perversioner och allsköns andra överdrifter.
Vacker och gedigen biografi
I sin femhundra sidor långa, vackra och synnerligen gedigna biografi placerar Anna Williams – litteraturvetare i Uppsala – in henne i ett tidssammanhang och slår fast att hon var både klassanalytiker och det omedvetnas utforskare, både predikant och satiriker, primitivist och kvinnoskildrare. För en finlandssvensk läsare känns hon igen som ett slags kvinnlig Henrik Tikkanen.
Hon växte upp i ett trångt rum, en överklass med traditionsrika namn där alla kände – och gifte sig med – varandra och där bördsstoltheten bara blev viktigare och viktigare efterhand som förmögenheterna och den egentliga betydelsen i samhället minskade.
När hon som purung kvinna kontaktade Ellen Key – hon förstod tidigt att hon ville skriva och behövde en mentor – lät hon förstå att hennes djupt troende mamma var ”en av jordens godaste och finaste människor”, senare skulle hon bryta med religion, familj och klass och både spy galla över mamman i sina romaner och försöka dra henne inför rätta.
Frihetsbehovet var utan tvivel genuint men en bidragande orsak till brytningarna var den ärftliga psykiska sjukdom som fanns på mödernet och som också drabbade flera av hennes kvinnliga kusiner. (De här sammanhangen har djupt berörande skildrats av Olof Lagercrantz, kusinbarn till Agnes, i memoarboken Min första krets.) En annan orsak var hennes man, skribenten David Sprengel, som hon kom att leva i en intensiv om än stormig tvåsamhet med men som ingen annan än hon verkar ha tyckt om: Ivar Lo-Johansson beskrev honom som ful, högfärdig, adelstokig och lik de ”äldre farbröder som vid groggen tog servitriserna i skinkan och såg efter benen”.
Turbulent och plågat liv
Själv skrev jag en liten bok om von Krusenstjerna för tjugo år sen men det är först genom Williams som jag fullt ut förstår hur turbulent och plågat hennes liv var. Sjukdomen – troligen av bipolär art – slog till redan i tonåren. Det förekom impulsiva uppbrott med resor då hon kastade sig i armarna på vilt främmande män och blev rånad och utnyttjad, det var otaliga sjukhusvistelser av varierande längd, det var morfinmissbruk, det var nattliga telefonsamtal med utskällningar eller förvirrade besök hos förläggarna, Karl-Otto och Tor Bonnier. En gång togs hon om hand av Karl-Ottos hustru Lisen och i sin tacksamhet skänkte hon henne efteråt en lampa, bara för att senare ångra sig och kräva betalning.
Om allt detta skriver Williams utan tillstymmelse till sensationslystnad – ja, nästan så svalt att man kan missa hur förfärligt det måste ha varit. Men genom alltsammans fanns Sprengel som den trygga klippan, det var han som tog hand om henne, fick henne att fortsätta skriva, fungerade som hennes agent.
Produktiv och framgångsrik
Men det i egentlig mening märkliga med henne är ju inte turbulensen utan det faktum att hon samtidigt var en så medveten (också marknadsmedveten), produktiv och framgångsrik författare. Eller som Stig Ahlgren vid hennes död konstaterade utgav hon under trettiotalet elva rejäla volymer som han för sin del tillskrev ”en litterär monumentalitet och kraft, som man måste gå till Strindberg för att finna maken till.”
Krusenstjerna hade börjat som konventionell flickboksförfattare men redan i Tony-trilogin djupnade genren förrädiskt: både galenskapen och sexualiteten, också den förbjudna, fanns med . Och ännu decennier senare var det mången ung kvinna – som jag själv – som stormläste med blossande kinder. Sedan följde Fröknarna von Pahlen, sju volymer som blandade verklighet och dröm för att berätta ”sanningen om kvinnorna” och som slutade i utopin om ett litet kvinnorike. Den sviten utlöste den så kallade Pahlenfejden och skildringen av den är en av höjdpunkterna i Williams’ bok: kristna och andra värdekonservativa fick beskärma sig över osedligheten, den nazistiska tidningen Sverige Fritt fick skriva att ”I Tyskland stoppade man dylikt folk i koncentrationsläger, vilket visade sig vara en mycket god idé.” I egenskap av judar kände sig Bonniers utsatta och vågade inte ge ut de senare delarna.
Kränkthet, harm och ironi
Till slut kom alltså det (enligt min mening) intressantaste och framförallt mest tikkanenska verket Fattigadel där Krusenstjerna ägnar ett par tusen sidor åt att hudflänga sin egen ursprungsmiljö. Kränktheten, harmen är inte mindre än hos efterföljare som Carina Rydberg och Maja Lundgren men här finns också vass ironi och en samhällsskildring som målar upp en hel värld. Och färdig blev hon inte. Dagen innan hon dog två år efter att fjärde delen kom ut sa hon: ”Jag måste bli bra, jag har en bok som inte är färdig.”
Det är väl i vetenskaplighetens namn som Anna Williams är så återhållsam – kanske för återhållsam – vad gäller att själv värdera författarskapet. Hon nöjer sig med att slå fast att Krusenstjerna fortfarande blir läst och är föremål för forskning. Och att en svensk journalist, Ulla-Britta Ramklint, så sent som 2008 placerade henne bland Fem kvinnor som förändrade världen, vid sidan av Sarah Bernhardt, Gertrude Bell, Coco Chanel och Dorothy Parker.