Boxningsmusikal med slagsida
Fighting Star är storsatsning som givit resultat – inte minst som en säljbar produkt i snygg förpackning. Själva storyn balanserar ändå nära det banala, skriver Hbl:s recensent.
Av Douglas Carr, Niklas Rosström, Sharon Vaughn. Regi & bearbetning: Maria Sid. I rollerna: Carolina Storrank, Geir Rönning, Jennie Storbacka, Marco Luponero, Frank Berger, Paulina Biström, Valtteri Keinänen, Cassandra Lindholm, Ksenia Timoshenko, Johan Aspelin, Markus Lytts, Jonas Bergqvist m.fl.
Urpremiär på Wasa Teater 28.9
Så står hon där. Andhämtningen är tung, huden täckt av svettpärlor, de röda boxhandskarna höjda. Cecilia ”Ziggy” Brink ska ingen någonsin mera slå utan att riskera att gå på knock. Ska någon vinna är det hon. Golden Girl.
Att upphovsmakarna till den rykande färska musikalen Fighting Star också siktar högt och internationellt är uppenbart. ”A new musical” och världspremiär heter det i reklamen. Men först ska den erövra en österbottnisk publik på Wasa Teater, regisserad av Playme-regissören Maria Sid och med en blandensemble av professionella och amatörer.
Gonggongen för att hitta nya musikaltalanger i Svenskfinland gick i oktober förra året. I april hade sex av 118 sökande sållats fram genom offentliga auditioner, webb- och sms-röster och en slutsåld, jurybedömd final.
Och nu står hon här: Carolina Storrank, 27-årig musikpedagog från Terjärv. I en huvudroll som kräver teknik och känsla och muskler för både sång och boxning. Hon gör det bättre än bra. Uttrycket är naturligt, rösten osminkad: tuffa, sårbara Ziggy känns äkta rakt igenom. Även de övriga fem, Frank Berger, Paulina Biström, Valtteri Keinänen, Cassandra Lindholm och Ksenia Timoshenko, intar Wasa Teaters stora scen som om de aldrig gjort just annat.
Idén till en musikal om en ung kvinna som boxas kläcktes av nöjesproducenten Niklas Rosström, som skrivit manus och musik ihop med textförfattaren Sharon Vaughn och låtskrivaren Douglas Carr, båda lånade från Sverige liksom Mikael Jöback som gjort musikarrangemanget. Till teamet hör också bl.a. Pasi Hiihtola som översatt Vaughns sångtexter från engelska, dirigenten Ralf Nyqvist, koreografen Marko Keränen, kostymören Nina Silfverberg, scenografen Mikki Kunttu.
En storsatsning som givit resultat – inte minst som en säljbar produkt i snygg förpackning. Själva storyn, på temat konsten att överleva en jobbig familjesituation och fajtas tills man blir sedd och hörd, balanserar nära det banala. Maria Sid har bearbetat den åt dramahållet och samtidigt gett föreställningen en oväntat stiliserad och bitvis ironisk prägel. Riktigt berörande blir det aldrig, vilket bara delvis beror på ojämnheter i skådespeleriet.
Det är tyngd och kvalitet i sångnumren. Handplockade stjärnorna Geir Rönning och Jennie Storbacka lyser klarast där. Den förra i rollen som Ziggys sjukligt självupptagna politikerfarsa, den senare som väninnan det går illa för. Marco Luponero, samvetslös manager, och Markus Lytts, förälskad journalist, gör också minnesvärda insatser. Likaså Sonja Biskop fast hon inte ens är på plats.
Musiken står på pop- och rockgrund med ekon av andra stilar, och olika roller åtföljs av olika tonspråk. En sjumannaorkester skapar det medryckande gung och tunga sound som behövs. Ibland överröstar dock volymen artisterna. Enstaka potentiella hitlåtar, absolut, men som helhet känns det rätt strömlinjeformat; som vilken (amerikansk eller svensk) musikal som helst.
I den här genren brukar det bjudas på färgsprakande show. Inte här. Nästan ingen dans; i stället boxning. Nästan inga färger; mest bara svart-grått-vitt. En kal scen, ofta försänkt i dunkel, där slagpåsarna och den mobila boxningsringen är i flitigt bruk och Joonas Tikkanens vilsamma videoscenografi upprepar vissa teman.
Tillsammans med det ideliga boxandet ger den visuella ensidigheten föreställningen en slagsida av monotoni. Ögat söker liksom efter mer. Och så kan man undra: Vart tog Ziggys huvudskydd vägen?