Teaterrecension: Lyckan kommer, lyckan går
Teater Takomos Eldorado rymmer fiffiga idéer, men texten är inte solid.
Text och regi: Akse Pettersson. Scenografi: Anna Antsalo. Ljus: Tomi Suovankoski. På scenen: Joanna Haartti, Tarja Heinula, Joonas Heikkinen, Pyry Äikää. Premiär på Teater Takomo 25.9.
Enligt legenden är Eldorado ett rike översvämmat av guld och allehanda skatter, beläget någonstans i Sydamerikas regnskog. Expeditioner gjordes på 1500-talet för att hitta den mytomspunna platsen, liknande färder gör också karaktärerna på Teater Takomos scen i föreställningen Eldorado.
Fast det är inte guldklimpar figurerna hoppas hitta i träkistan på scenens mitt, snarare känslan av lycka. I sin pjäs visar Akse Pettersson hur svårt också det här projektet är. Vad är lycka och hur uppnås känslan? Finns lycka verkligen eller är det fråga om en efterhandskonstruktion, ett smilande ansikte fångat på ett urblekt fotografi?
Framför allt tycks jakten på lycka fortfarande vara förankrad i myter och legender. Det gäller att vinna en förmögenhet på hasardspel eller att hitta den perfekta partnern.
Ja, Tarja Heinula försöker övertyga sin kollega – en härligt genant Pyry Äikää – att han är den rätta för henne. Och Joanna Haarttis överviktiga tomboy Iiris tar till makabra metoder för att vinna Joonas Heikkinens gunst.
Karaktärerna hypnotiserar varandra, räknar upp självhjälpsstrategier, försöker med nära döden-upplevelser, går på picknick. De myser nostalgiskt i gamla fiskemössor på lantstället och studsar på ett jättelikt jultomteformat hoppslott. Men luften går snart ur och detsamma gäller euforin. Alltsomoftast slutar det med en olustig stämning.
Föreställningen består av en rad sketchaktiga scener som avlöser varandra. Estetiken är fulsnygg och retrospäckad med Roxette och regnbågsfärgade discolyktor. Ibland tar man till grotesken med teaterblod och nakenchock.
Texten rymmer fiffiga idéer, med solid är den inte. Dramaturgiskt är pjäsen ojämn och intressanta initiativ tenderar ibland att mynna ut i trist skrik, svordomar och huvudlöst härjande.
Men desto bättre är skådespelarna och de humoristiska situationer Pettersson ofta placerar dem i. Speciellt lyckas man gestalta vardaglig kommunikation, små nyanser som vänder på samtalet, delikata stämningar som både är pinsamma och bisarra.
Joanna Haarttis miner och kroppsspråk som den tjockt vadderade Iiris kan man inte få nog av. Som när hon koncentrerat studerar ställningarna i en kamasutrabok, eller coolt rullar in på sin brummande hoj. Joonas Heikkinen står för de största känslourladdningarna, medan Pyry Äikää övertygar som smidigt snackande livscoach. Roligt blir det när Tarja Heinula blir besatt av speldjävulen i världens troligen mest dumdristiga kortspel. Det där med att vara lycklig är kanske sist och slutligen inte så typiskt för människan.