Teaterrecension: Grottmannens återkomst
Lähes onnelinen mies är ett slags inhemsk The Full Monty där manligheten granskas utan andra ambitioner än att bjuda på ett gott skratt.
Manus och regi: Juha Kukkonen. Scenografi och dräkter: Janne Siltavuori. Ljus: Brian Lee Warren. Ljud: Markus Bonsdorff. Grafisk design: Sakari Tervo. På scenen: Reino Nordin, Aarni Kivinen, Paavo Kerosuo. Premiär på Ryhmäteatteri 26.9.
Det går dåligt för den finska mannen. Visst, män tjänar mer än kvinnor, men samtidigt talar statistiken sitt tydliga språk om våld, missbruk, självmord och utslagning. Hur har det gått så här illa, och vad kan vi göra åt saken?
Det här är utgångspunkten i Juha Kukkonens komedi Lähes onnellinen mies (En nästan lycklig man) som med avsiktlig lättsamhet tar sig an den aktuella och något uttjatade problematiken. Ganska snabbt urartar föreställningen ändå till en parodi på filmens – framför allt den finska filmens – stereotypa mansbild. Och det är faktiskt då det blir riktigt roligt.
Lager på lager
Föreställningen är uppbyggd i ett antal nivåer som speglar varandra. Ramen är ett seminarium ordnat av föreningen Mies esiin (Fram med mannen), där föreningens ordförande Ilari Korhonen (Paavo Kerosuo) berättar historien om den film om den finska mannen han spelat in tillsammans med sina kompisar. Inspelningen av den här filmen är sedan föreställningens egentliga handling. Filmen handlar om en man som i sin tur håller på med en film om den finska mannen.
Metanivåerna är alltså många, men särdeles mycket lyckas man inte utvinna ur dem. Det är lite som att skala en lök: lager följer på lager men när man är färdig finns risken att man inget har i handen. Så illa går det ändå inte denna gång, men åtminstone ramberättelsen hade gärna fått stryka med under bearbetningen. Den tillför inte mycket utan är tydligt inplockad enbart för att på något sätt hålla ihop det annars ganska spretiga materialet.
Pjäsen är en favorit i repris, tidigare uppsatt med samma ensemble på teater Jurkka för ett par år sedan. Mycket har man av allt att döma inte ändrat på, och varför skulle man det? Det här är fortfarande ett vinnande koncept, en slags inhemsk The Full Monty där manligheten granskas utan andra ambitioner än att bjuda på ett gott skratt.
Och goda skratt blir det många av, när pjäsen väl kommer i gång på allvar med filminspelningarna. Reino Nordin och Aarni Kivinen inleder som så överdrivna stereotyper att man inte vet om det alls är meningen att man ska ta dem på allvar. Så småningom accepterar man dem och speciellt Kivinens Russell Crowe-karikatyr blir till slut en ganska oemotståndlig karaktär.
Finska hjältar
Historien upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som fars. Så sade Marx, och man kunde tillägga att den sedan upprepar sig en tredje gång – som parodi. Och kanske det här är behållningen av föreställningens något otympliga uppbyggnad. Genom att gömma frågeställningen om mannens illamående under alla dessa lager kan man till sist glömma den helt och hållet och i stället ägna sig åt att parodiera den mansbild som vi alla känner igen från filmens värld.
Speciellt i leken med den finska filmens ikoniska verk av Aki Kaurismäki och Mikko Niskanen briljerar skådespelartrion. Niskanens Åtta dödande skott är den stora förebilden för trions egen film och att den här satiren säger mer om finsk film än om mansbilden är inte nödvändigtvis en dålig sak. Fruktansvärt roligt är det i vilket fall som helst, faktiskt så roligt att inte ens skådespelarna klarar att hålla masken.
Att föreställningens alla tre karaktärer slutar som frånskilda, utbrända och totalt oförmögna till ett normalt liv får en trots allt att tänka en gång till på föreställningens utgångspunkt. I sitt slutanförande erbjuder Kerosuos karaktär en möjlig utväg ur problematiken. För att hitta ut ur grottan måste mannen acceptera att han inte kan göra allt själv, att han måste förlita sig på andra människors hjälp. Och visst ligger det något i det, men om mannen verkligen har fastnat på grottmänniskostadiet lär inte självhjälpsfloskler av den här typen räcka särskilt långt.