Från Lönkans James Dean till koncernkejsare
Boken om Wahlroos utstrålar unga skribenters skrivglädje. Det är en välstrukturerad blandning av roliga anekdoter, humor, fakta och insiktsfulla beskrivningar av Finlands ekonomi från tiden för avregleringen av penningmarknaden på 1980-talet till i dag.
Underhållande, informativ och viktig - så kan man med tre ord sammanfatta den inofficiella biografin om Björn Wahlroos, som journalisten Tuomo Pietiläinen, gästande professor vid Tammerfors universitet 2012-2013, och hans arbetsgrupp bestående av 25 journaliststudenter, gav ut för ett par veckor sedan. Wahlroos - epävirallinen elämänkerta, är ett lärdomsprov i grävande journalistik och utfört i enlighet med metoderna för den här journalistiska genren.
Äras den som äras bör. Ursprungligen var det förlaget Intos vd, ekonomie magister Jaana Airaksinen som kom på idén om en biografi över Björn Wahlroos. När boken presenterades för pressen sade hon att allmän minnesförlust är ganska typisk för vårt samhälle. Därför är det viktigt med en påminnelse om allt som har hänt i ekonomin och näringslivet under de senaste trettio åren.
Björn Wahlroos karriär är intimt förknippad med de stora omvälvningarna i den finländska ekonomin från 1980-talet framåt. Det innebär att berättelsen om hur han skapade sin enorma förmögenhet inte bara är en djupdykning i en persons liv utan också en beskrivning av Finlands ekonomiska och politiska samtidshistoria. Boken är en unik berättelse om vem som når ekonomisk framgång i vårt samhälle och hur det kan gå till.
Grävgruppen skriver i epilogen om behovet av den här boken. "På vår resa bekantade vi oss med Finlands maktelit. Det är en elit som är en intressant blandning av finländare som antingen fötts till bättre familjer, är speciellt begåvade eller annars bara lyckosamma individer. Personerna innehar ledande positioner i pensionsbolag, ministerier och miljardkoncerner och de beslutar om både samhällets och sina vänners angelägenheter. Frågan om vem som har tillträde till den här eliten och med vilka medel, är en angelägenhet för alla finländare."
Ett exempel på bokens skickliga grepp, att på ett underhållande sätt beskriva den ekonomiska politiken, är den dramatiska inverkan finska markens "sista" devalvering hade på både far och son Wahlroos i november 1991. Båda två ansågs, på var sitt håll, ha varit för lösmynta i sitt devalveringsprat. Händelserna under och efter att Finland devalverat markens värde med 14 procent blev slutet på Bror Napoleon Wahlroos karriär som kanslichef vid Handels- och industriministeriet.
Kapitlet som beskriver händelsen heter Napoleon gör ett fel. Det är i oktober 1991 i riksdagen som Bror Wahlroos talar offentligt om en eventuell devalvering. Sparbankernas Central-Aktie-Bank har nyligen fallit i famnen på Finlands Bank. Bror Wahlroos image är i botten på grund av hans roll i Wärtsilä Marinindustris konkurs och fakturan på många miljarder mark som skattebetalarna tvingas punga ut med. Esko Ahos borgerliga regering försätter Bror Wahlroos i disponibilitet.
Det var också devalveringsprat som påbörjade nedräkningen för Björn Wahlroos första anställning som kritstrecksrandig kostymklädd finansman i bankvärlden.
I oktober 1985 hade den 33-årige professorn i ekonomi kallats till vicedirektionsmedlem i Föreningsbanken. Chefdirektör Mika Tiivola var av många orsaker i skriande behov av den unge, dynamiske Wahlroos kompetens. Bankerna stod inför omvälvande förändringar. Kapitalets fria rörlighet var inte längre bara en dröm utan verklighet. Det stängda Finland öppnades upp gentemot utlandet och liberaliseringen av den hårt reglerade penningmarknaden inleddes.
Det pågick dessutom en knivskarp konkurrens mellan Finlands storbanker FBF och KOP. Chefdirektör Jaakko Lassila ansågs modernare och mera frigjord än den strikta och strama Tiivola med sin officersbakgrund. Kring Wahlroos fanns en fläkt av stora världen, av USA där han hade föreläst på världsberömda universitet. Han ansågs vara en utmärkt adjutant för Tiivola i en situation då gentlemannaöverenskommelser inte längre skulle binda bankerna i kampen om titeln om vem som var störst och vackrast. Wahlroos ansvarsområden blev den inhemska och utländska investeringsverksamheten under en tidsperiod som hans dåvarande kollega f.d. bankiren Peter Fagernäs beskriver med orden: "Det var då man gick efter pengar till bankerna med skottkärra. Man levde på skuld."
Mika Tiivola gick i pension och ersattes av den försiktige Ahti Hirvonen som irriterade sig på Wahlroos pratsamhet. Wahlroos hade blivit en belastning för banken. Nu gällde det att hitta en lämplig reträtt för Wahlroos och det skulle ske snabbt. Det är bakgrunden till att Wahlroos blev huvudägare i investeringsbanken Mandatum och kunde börja verksamheten med ett makalöst bra avtal.
Boken om Wahlroos är också en bok om snabba pengar - stora, snabba pengar. Mandatum blev en penningmaskin och guldgruva. Under bokslutsåret 1993-1994 var investeringsbankens vinst 42 miljoner mark. De tretton personer som ägde Mandatum producerade alltså 3 miljoner i vinst per man.
Några år senare var det statens tur att hoppas få anställa kasinoekonomins guldfinger, som Björn Wahlroos kallades. Staten behövde en ny chef för det sammanslagna Sampo-Leonia. Wahlroos var intresserad, men ställde sina villkor. Han kunde tänka sig att ta över ledningen på villkor att Mandatum blev en del av finansvaruhuset. Han fick igenom sina villkor. Affären gjorde Björn Wahlroos till en av Finlands förmögnaste män. Det mesta av summan, som motsvarade 470 miljoner euro, var skattepengar. Senare fick staten visserligen tillbaka en hel del när Danske Bank köpte Sampo-Leonia 2006. Också nu handlade det om hisnande belopp, 4,05 miljarder euro. Den här affären har kallats den dummaste bankaffären i Finlands historia, men den här gången ur dansk synvinkel.
Boken om Wahlroos är en annorlunda biografi eftersom objektet inte självt har gått med på att delta i arbetet. Texten baserar sig på 200 intervjuer och på litteratur, tidningsartiklar, intervjuer och dokument som berör Wahlroos. De unga studenterna delades upp i grupper som var och en fick koncentrera sig på en viss del av Wahlroos liv. Texterna utstrålar en entusiasm och en skrivglädje samtidigt som de unga respekterar sitt uppdrag. Eftersom texten baserar sig på de intervjuade personernas minnesbilder om sin samtidshistoria, som visserligen har kontrollerats via olika källor, kan bokens läsare förstås komma ihåg händelserna på ett annat sätt. Men det här påverkar knappast läsupplevelsen negativt.