Radioteater: Rohmersommar med fästingar
Mirabelle i Fästingsommar påminner om Éric Rohmers karaktärer – hon säger en sak och gör en helt annan.
Radioteatern: Fästingsommar. Radio Vega 21.10.
Att en finlandssvensk dramatiker skriver ett hommage till den franska filmregissören Éric Rohmer kan förefalla som en udda grej. Men för Rohmerfans, dit undertecknad hör, är Annina Enckells drygt fyrtio minuter långa hörspel Fästingsommar en välkommen gest.
Förutom att karaktärerna ser och diskuterar Rohmerfilmer har huvudpersonen såväl rohmerska drag som ett rohmerskt namn. Mirabelle är småsur, förvirrad, egensinnig och idealistisk som kvinnorna i till exempel Den gröna strålen, Min väns pojkvän och Det fantastiska äktenskapet.
Rohmer kan läsas feministiskt – hans kvinnliga huvudpersoner behöver inte vara snygga eller supersmarta för att tillåtas filosofera, ha ångest och hålla ändlösa monologer. Det här gör hans filmer unika än i dag.
Sophia Heikkiläs Mirabelle är däremot inte lika extrem som sina förebilder som lätt tenderar dra projekt till sin spets. Nej, hon är mer resonlig och mer identifierbar.
Det ska sägas att Heikkilä gör ett känsligt och humoristiskt porträtt. Överlag tolkar hela ensemblen förtjänstfullt karaktärer och dialoger.
Berättelsen rör sig på metanivå. Medan Mirabelle kritiserar figurerna på filmduken rymmer hon själv en för dem typisk egenskap: Hon säger en sak, men gör i praktiken något helt annat. Hon påstår sig ha höga konstnärliga ambitioner men får inget till stånd, till skillnad från vännen Christian (Titus Poutanen) som håller tyst och skapar.
Mirabelle anlitas för en finlandssvensk antologi om fästingar (!) av den charmante men självgode förlagsredaktören André. Pelle Heikkilä får därmed spela en annan klassisk Rohmertyp, en man övertygad om sin moraliska överlägsenhet som Jérôme i Claires knä eller Adrien i Samlerskan.
Man blir lätt besatt av att spåra referenser, men Fästingsommar kan också tjäna som en ungdomspjäs med levande, fiffig dialog och som en humoristisk satir över den finlandssvenska kulturvärldens mindre sympatiska (utsugar)sidor. Rohmer skulle knappast likna moln vid grynostklickar eller förlägga handlingen vid en soptipp – det här är kanske arbetsgruppens uppgörelse med småborgerligheten.
Däremot är Mirabelles förortsiakttagelser på sin plats. Förorten skildras ful och brutal i Fullmånenätter och som ett prydligt småborgerligt vakuum i Min väns pojkvän.
Katoliken Rohmer förser ofta sina filmer med spirituella inslag. Här blir ett fästingbett och en koltrast som sjunger vid gryningen tecken som huvudpersonen måste tyda.
Martin Bahne har tillsammans med Niko Ingman skapat en snygg helhet som verkligen låter som Rohmer. Sommarljuden från parker och stränder är så exakta att de känns i maggropen.