Teaterrecension: Dansteater som tröstar och utmanar
Några av de klassiska dödssynderna utgör den röda tråden i Dansteater Eris Syntiooppera.
Dramaturgi, koreografi och regi: Tiina Lindfors. Dräkter: Tuula Bergqvist. Ljusdesign: Esa Kyllönen. Sång: Essi Luttinen. Musikarrangemang: Lauri Mäntysaari. Berättare: Birgitta Ulfsson. Musiker: Mikael Kemppainen, Hanne Lund, Katariina Sallinen. Dansare: Toni Laakkonen, Tiina Lindfors, Hanna-Kaisa Rajala, Helena Romppanen, Lassi Sairela, Eeva Soini. Dansteater Eris föreställning.
Föreställningar på hemmascenen i Åbo mellan 12.9 och 23.11
Tiina Lindfors bravur är det koreografiska berättandet. Humor och ömsinthet är ett par av redskapen, balansen mellan dem kan vara delikat. Men Lindfors räds inte heller det burleska, det har man också träffat på i hennes – som är lika med Dansteater Eris – repertoar.
Utgångspunkt för den nya föreställningen, Syntiooppera (Syndens opera) är några älskade och välkända musikstycken av bland andra Schubert, Stravinskij, Mozart och Händel, som i sin tur ofta är rotade i poesi, som Schubert i Goethes dikter.
Föreställningens olika element blir väldigt tydliga, så tydliga att de lämnar plats för ett ifrågasättande. Och då menar jag deras ursprungliga budskap och innehåll, inte hur de gestaltas, för alla inblandade levererar med största möjliga precision.
Föreställningens lyskraftigaste är Essi Luttinen, en underbar mezzosopran, som gjord för att agera i den här typen av tvärkonstnärliga arrangemang, där man får en kompaktopera, visserligen med bara tre musiker, men med fullt utbyggd koreografi.
Jordad berättare
All slags artikulation kommer väldigt nära. Det kan vara på gott och ont, texterna som Birgitta Ulfsson deklamerar i rollen som berättare känns emellanåt olidligt högtravande när de framförs på ett språk (finska) man har i sin omedelbara närhet. Skulle hon inte vara en så pass jordad personlighet riskerade ekipaget välta redan i starten.
Detta är också en del av Lindfors strategi, att ta risker och att liksom ställa en individ, en plastisk och sårbar kropp, framför en stor fråga eller en sedan länge cementerad form och låta den bli ett utmanande skiljetecken.
Några av de klassiska dödssynderna utgör den röda tråden i Syntiooppera. Avunden, girigheten, vällusten eller begäret får sina egna historier, och man bygger ut historien med missunnsamheten och böjelsen att skada andra. Svartsjukan har en entré och slutpunkten är bråd död, dråpet, iscensatt med hjälp av Stravinskijs Våroffer.
Föreställningen börjar lekfullt och lite lättsamt med att dansaren Toni Laakkonen intar scenen tillsammans med den riktiga pianisten Mikael Kemppainen och förgäves försöker spela ut honom på ett luftpiano. Så lätt föds avund, och där är vi i gång. Det scenografiska, speciellt ljussättningen, följer de olika momenten och den lilla scenen får ett oväntat djup.
Det utnyttjar man till sista droppen. Upplösningen av dansen kring Erlkönig, Goethes suggestiva dikt om far och son, handlar plötsligt inte längre om älvakungens konster utan om ett riktigt övergrepp gjort av människor. Offret ser vi hänga långt borta, så långt ifrån att vi först inte riktigt tror på det skedda.
Allra sist, då dansensemblen, nedgjord under Våroffer, centimeter för centimeter krupit fram mot åskådarskaran ljuder den nästan söndersjungna Lascia ch’io pianga ur operan Rinaldo av Händel. Men i rätt kontext blir sorgesången en väg till frihet, den tröstar och den utmanar.