Teaterrecension: Bergsbestigning med Nietzsche i toppen
Tredje Rummets föreställning Berg Heil! är en massiv och omvälvande upplevelse.
Text: Seppo Parkkinen. Regi: Juha Malmivaara. Koreografi: Panu Varstala. Musik: Kari Mäkiranta. Scenografi och dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Ljusdesign: Mari Agge. På scenen: Veera Alaverronen, Minna Kangas, Raimo Karppinen, Maria Leivonen, Sofia Törnqvist, Kristina Vahvaselkä, Panu Varstala, Arttu Wäänänen. Musiker: Kari Mäkiranta, Kimmo Gröhn, Marko Valtonen.
Tredje Rummets premiär på Logomo i Åbo 19.9.
”Nietzscheanska vandringssånger” är undertiteln på Tredje Rummets nya produktion, Berg Heil! som utgår från Friedrich Nietzsches liv och tankar. Och, ska man tillägga, drar med sig ett berg av stoff om hans tid och hans familj, särskilt systern, Elisabeth Förster-Nietzsche, som grundade Nietzschearkivet i Weimar och drev det enligt eget huvud.
Berg Heil! är en resa genom några glödande decennier europeisk historia, från slutet av 1800-talet över första världskriget fram till det nazistiska maktövertagandet och kristallnatten. Men pjäsen är ingen historiebok i tablåer, kanske är den i stället en resa genom det trånga pass där den fria tanken och den målinriktade ideologin kämpar om syret och utrymmet. Någonting som är angeläget i dag, med andra ord.
Föreställningen har två delar, som i sin tur är uppdelade i mindre sjok och scener, ibland med omärkliga övergångar. Första avdelningen har Nietzsches biografi som en röd tråd. Som en motström till filosofens allt mer kaotiska tillvaro ser man scener ur systerns liv. Hon och hennes man, Bernhard Förster, grundar kolonin Nueva Germania i Paraguay. En grundpelare i dess ideologi är antisemitismen.
Andra avdelningen utspelar sig efter filosofens död, och stoffmässigt är det den som mest liknar en traditionell pjäs, med en egen berättelsekurva med motsättningar, klimax och upplösning. Systern, i praktfull och skrämmande gestaltning av Minna Kangas, lever av och för arkivet, flirtar med de uppstickande totalitära ideologierna, produktifierar sin brors tankar.
Som en mammut
Men Tredje Rummet arbetar inte traditionellt, och varje produktion har ett par års förberedelser där man ordnar seminarier och föreläsningar för konstnärerna och för allmänheten. Materialet växer på vägen, och till slut står man där med en mammut.
Seppo Parkkinen som skrivit manuset, bekommer detta inte så mycket. Han skriver poetiskt, med lärda sidospår varvade med spontana och roliga konkretioner, men associationerna är för det mesta så viktiga att underlaget inte går med på att kortas. Det är inte heller regissören Juha Malmivaaras stil, i stället har han med ett utsökt tålamod hittat ett sceniskt uttryck för detta översvämmande berättande.
En regelrätt dialog förekommer sällan, personerna stiger i stället fram och berättar om sig själva på olika sätt: refererande, rapporterande, deklamerande, ibland med sång. Om Tredje Rummets tidigare uppsättningar kunde likna drömspel är detta en skickligt uppdaterad episk teater.
Musiken har en drivande roll, liksom koreografin, som Panu Varstala svarar för. Han har också en egen roll i själva dramat, som Elisabeths man, och återkommer i andra akten som ett slags spöke eller minne, som kropp, eller kort sagt som något av det som rör på sig. I sällskap med uppsättningens unga fynd, dansaren Arttu Wäänänen, alstrar de och den övriga ensemblen nya betydelser, eller bättre sagt: fria och extremt närvarande tolkningar. När den här rörelsen korsar texten blir det alldeles elektriskt, och man känner att teater kan göra något med en, göra en mer uppmärksam, till exempel.
Malmivaara utvinner med hjälp av rörelsen (och genom att publiken får nya positioner i akt två, så att skådespelarna har fritt spelrum mellan stolraderna) ögonblick av påtaglig frihet som glimmar kring texten. En möjlighet till frihet. För mig är det det som är ”Nietzsche” i föreställningen.
Man får betala lite för att komma dit. Första delen känns på grund av sin massivitet ibland som en tung bergsbestigning. Men det är som när man börjat älska någon (som man älskar det allvar med vilket Tredje Rummet tar sig an sitt uppdrag): man visar inte den älskade på dörren bara för att den ibland blir långrandig.
Det finns helt oförglömliga detaljer, en är behandlingen av stenarna. Knytnävsstora gråstenar i skådespelarnas händer blir arbetsredskap eller vapen, de kan slås samman i en olycksbådande rytm. Mellan varven läggs de tillbaka i scenens mitt, som är ett liggande polerat stenblock, grav eller monument. Där nuddar man vid en judisk tradition: att lägga stenar på gravarna. En subtil gest, ändå tydlig mitt i vimlet.