Bokrecension: Malin Kivelä – Annanstans
Recensenten vill dröja kvar hur länge som helst i Malin Kiveläs roman, i dess ensamhet där man kan höra sig själv.
Schildts & Söderströms, 2013
När Malin Kiveläs förra roman Du eller aldrig kom ut 2006 togs den emot med idel lovord och en nominering till Runebergspriset. Det var välförtjänt: skildringen av den ensamstående trädgårdsmästaren Aija ägde en sällsam intensitet, lågmält lyrisk och på samma gång nästan naturalistisk. Stämningen som Kivelä skrev fram kring den snöiga huvudstaden och Aijas stilla lägenhetsliv var en sådan man inte vill lämna, något där i det förtätade, till synes alldagliga att dröja kvar i, något osagt att hämta. Det är alltså med stor förväntan jag öppnar Kiveläs nya roman Annanstans. Jag börjar läsa, och vill sen aldrig att det ska ta slut.
Annanstans är bredare anlagd än Kiveläs två tidigare romaner, ifråga om tid och rum såväl som persongalleri. Debuten Australien är också en ö (2002) utspelades under en pojkes sommarbesök på sina morföräldrars ö, Du eller aldrig under en ensam Helsingforsvinter. I den nya romanen ryms fyra generationer kvinnor, plus – beroende på vilken generations perspektiv man anlägger – ett flertal systrar, mostrar eller gammelmostrar. Vi rör oss mellan Helsingfors och New York, Stockholm och Leningrad, från tjugotal till nittiotal.
Tematiken kretsar kring resande, om längtan ut i världen. Rastlösheten förkroppsligas i Lidia, en av bokens kvinnor. När hon står och packar bilen inför en av många resor predikar hon vikten av rörelse för den elvaåriga dottern: ”Man stelnar i en form, stelnar så lätt, stänger av”, säger hon. ”Osäkerheten som livshållning. Den tror vi på. Visst?” Då är de på väg till Stockholm, på en hastigt påkommen kryssning som avslutas med att de på färjan hemåt blir uppraggade med repliken "Vem av er två är storasyster och vem lillasyster?”
I romanens nu, 1997, är Nina – som alltså inte är lillasyster utan dotter till Lidia – bosatt i New York. Fullt upptagen med att sätta ihop en dansuppsättning, sitt examensprov som koreograf, promenerar hon omkring i höstregnet i Chinatown, ligger på mattan i sitt lilla kyffe och tänker, minns. Vad hennes arbete i grund och botten går ut på är att bearbeta det hon kallar ”en annorlunda barndom”. Resedagboken hon hade som flicka har tappats bort, i stället skrivs minnena ner i en ny anteckningsbok, berättas i små fragment för pojkvännen, visas som dansrörelser.
I Helsingfors sitter samtidigt Ninas mormor Vailet, romanens andra huvudperson, och samlar ihop sin barndom. Ensam i sin lägenhet limmar hon in fotografier i album – utom ett som inte vill låta sig ordnas in, ett foto på den lilla Vailet och hennes mor. När hon får bud om att Helga ligger för döden, en av mostrarna som på 1920-talet utvandrade till Amerika och sedan återvände, tvingas Vailet ännu djupare ner i sitt minnesarbete.
Det är många trådar att hålla reda på, men Kivelä bygger sinnrikt och musikaliskt upp sin berättelse. Växelvis får vi ta del av Ninas och Vailets nu, och vi rör oss sakta framåt i historierna och de parallella tidszonerna. Detta att se tillbaka över en generationslinje av kvinnor, att försjunka i de emotionella återverkningar som mödrar och mormödrar lämnar efter sig, känner jag igen från Hanna Nordenhöks romaner – särskilt den nyutkomna Det vita huset i Simpang, som delvis också utspelar sig i en emigranttillvaro. Nina i Annanstans ser det i dansrörelser: ”att ge över tyngd, ta emot. Mellan människor, i livet.”
Tyngden i Ninas liv, och i hennes förmödrars, rör sig mellan de båda polerna frihet och trygghet. Att resa sin väg och överge, slita isär banden, eller att stanna kvar, kvävande och krävande. Kivelä åskådliggör det nyanserat och utan dramatik. Ninas tillvaro med Lidia och Vailet skildras med underbar känslighet: de tysta gemensamma göromålen, suckar och snäsningar, avgrunder av oro och plötsligt uppflammande ömhet som aldrig sägs ut, men som finns ändå. Relationen mellan Vailet och Nina är en av de finaste mormorsskildringar jag läst: hur den blir en brygga över de motsättningar, reaktioner och kompensationer som märker båda deras förhållande till Lidia.
En finstämd språkkänsla har Kivelä visat från debuten och hon är inte mindre stilsäker i denna roman. Ändå blir jag, som uppskattar förtegenheten hos Kiveläs romanfigurer, brydd av de sista kapitlen, då Kivelä – eller om det är jag – inte lyckas hålla stånd mot den tårdrypande sentimentalitet som en släktkrönika gärna lockar fram. Trådarna knyts ihop till en väl prydlig rosett och jag önskar att det hade fått sluta mer i samklang med hur Vailet tänker om livet: ”Du kommer inte att förlösas. Gåtorna blir de samma. Svaren uteblir. Till sist skingras också frågorna, som människorna omkring dig rör sig, närmare, och sedan bort.”
Just skildringen av Vailets dagliga förehavanden hör till bokens allra bästa. De exakta, sinnliga beskrivningarna av nuet är dröjande men alltid fulla av laddning. Hur Vailet kokar kaffe, hur hon förnimmer granarna utanför fönstret, åker spårvagn, den ordlösa kroppsligheten. Det är samma uppmärksamma närvaro som Aija ägde i Du eller aldrig, och Nina i New York, en närvaro som tycks kunna försiggå bara i en viss sorts ensamhet.
Och kanske det är det jag vill dröja kvar i när jag läser Kiveläs romaner. Den ensamhet hon skriver om kan verka stillastående, men i den inrättas även ett rum att höra sig själv i, att vara kreativ i. Ett tillstånd där man i synbar overksamhet kan nå fram till något viktigt – vare sig det är en dansföreställning, minnen, bortträngd sorg eller kärlek. Det är rasande bra gjort.