Teaterrecension: Trädgården som vissnade
Nationalteaterns Körsbärsträdgården sticker inte ut bland de senaste årens Tjechovuppsättningar.
Av Anton Tjechov. Översättning: Eino Kalima. Dramatisering och regi: Mika Myllyaho. Scenografi: Katri Rentto, Mika Myllyaho. Dräkter: Auli Turtiainen. Musik: Samuli Laiho. Video: Pasi Ylirisku. Ljus: Ville Toikka. Ljud: Esa Mattila. På scenen: Tiina Weckström, Emmi Parviainen, Katja Küttner, Esko Salminen, Jani Volanen, Paavo Westerberg, Olli Ikonen, Katja Salminen, Petri Liski, Helena Vierikko, Ismo Kallio, Samuli Laiho. Premiär på Nationalteatern 17.9.
Nationalteatern är till salu. Överallt hänger prislappar – på fondväggen med barrskogsmotiv, på de vita plaststolarna och de patinerade trämöblerna. Och varför inte? Vad gör man med en teater som inte genererar pengar? Vore det inte bättre att bara riva huset, stycka upp tomten i lotter som man sedan hyr ut som sommarställen? Så resonerar åtminstone Jani Volanens kavajklädda affärsman Lopachin.
Mika Myllyaho placerar sin version av Körbärsträdgården i det rådande politiska klimatet där demokratiska samhällsfunktioners nödvändighet avgörs utifrån deras förmåga att generera klirr i kassan. Allt – också konst – förväntas ha mätbara effekter.
Körsbärsträdgården har därmed varken grenar eller blommor, det är ett teaterhus som stått vid Järnvägstorget sedan 1902 och en konstform med anor som sträcker sig till antiken. Hur mäter man värdet av allt detta? Vad blir kvar när körsbärsträdgården huggits ner?
Ranevskaja (Tiina Weckström) och hennes familj är den här gången inte bara aristokrater utan också teatermänniskor. Lämpligt nog spelas Ranevskajas bror Gajev av Esko Salminen, en av den finländska scenkonstens största namn. Föreställningens mest rörande insats kommer från Ismo Kallio som betjänten Firs. Kallio som tog värvning vid Nationalteatern 1979 har också en självfallen plats i sammanhanget.
I det kulturpolitiska ställningstagandet ligger den största behållningen. Det är också ett intressantare spår än mor-dotter-motivet som hafsigt introduceras som en annan möjlig väg in i pjäsen.
Trashestetik
Ölet flödar på Ranevskajas gods som består av ett par kantstötta husvagnar och en badbalja, där en hel del action äger rum. Dottern Anja (Emmi Parviainen) är klädd i brudvitt, som Madonna i Like a virgin-videon, och adoptivdottern Varja (Katja Küttner) som en rysk docka.
Trashestetiken påminner mer än lovligt om Lauri Maijalas uppsättning av Tre systrar som gick på Kom-teatern i våras. Jämför man de två föreställningarna är det inte Nationalteatern som drar det längsta strået – den här föreställningen sticker överlag inte ut bland de senaste årens Tjechovuppsättningar.
Här saknas en originell vision. Mika Myllyaho använder sig av teatertrender och visst skapas det några intima stunder genom videosekvenserna. Att en figur med både änglavingar och taggkrona kommer in på slutet känns som en patetiskt och sliten bild, på samma sätt som sanden som rinner ur en glasflaska blir en klichéaktig symbol för tid. Ofta används formen ytligt, som ett färggrant omslagspapper. Man får inte upp den energi som till exempel fanns på Kom-teaterns scen, och många idéer som den kulturpolitiska lämnas ofullbordade.
Också om den visuella biten följer samtiden, är gestaltningen väldigt traditionell. Samtidigt finns här inte riktigt någon känsla för texten.
Med tanke på den olycksdrabbade arbetsprocessen är resultatet kanske väntat. Bara för någon månad sedan blev Myllyaho av med två av sina stjärnor. Tea Ista hoppade av på grund av sjukdom och regissören Kristian Smeds, som skulle spela Lopachin, valde att inte medverka efter Istas bortfall. Det vi ser nu är en föreställning som säkert abrupt fått ändra riktning.