Teaterrecension: Äktenskapsdrama blir nagelbitare
Scener ur ett äktenskap (Kohtauksia eräästä avioliitosta). Av Ingmar Bergman. Regi och bearbetning: Pasi Lampela. Scenografi och kostym: Markus Tsokkinen. Ljus: Teppo Saarinen. Ljud: Ari-Pekka Saarikko. Mask och hår: Aino Hyttinen. På scenen: Eero Aho, Merja Larivaara. Premiär på Stadsteatern 19.9.
När Ingmar Bergman filmade Scener ur ett äktenskap tänkte han sig en anspråkslös tv-serie med fokus på dialog och vardagliga situationer. Något större tittarintresse väntade han sig heller inte, så hela serien filmades på en dryg månad med minimal budget.
Serien slog sedan ner som en bomb i Sverige, och blev i omklippt filmversion Bergmans kanske största internationella succé. Halva Sveriges befolkning bänkade sig framför tv-apparaterna och satt fastnaglade framför ett drama som verkade handla om dem själva.
Året var 1973, och succén berodde delvis på att Scener ur ett äktenskap träffade så rätt i tiden. Johan och Mariannes äktenskap är inledningsvis som en sjuttiotalsversion av det perfekta samlivet. De har båda två egna karriärer, de kan tala om alla sina problem, inklusive de sexuella, de är rationella och respektfulla.
När det sedan barkar käpprätt åt helvetet för Johan och Marianne började diskussionen gå het också i hemmasofforna.
Kanske vårt äktenskap också är uppbyggt på lögner, frågade paren sig, med följden att familjerådgivningen blev nedringd och skilsmässor registrerades som aldrig förr i hela Skandinavien.
Berör fortfarande
Fyra decennier senare är det här en text som trots att mycket känns förlegat fortfarande berör. Bergmans dialog har aldrig varit bättre och så många av frågorna som behandlas är universella och eviga att texten säkert kommer att leva länge ännu.
I Pasi Lampelas version har dramat kondenserats och skalats ner till sin absoluta kärna. Alla biroller har skurits bort och kvar finns bara Marianne (Merja Larivaara) och Johan (Eero Aho). Det är ett helt vettigt beslut som förstärker dramats intima karaktär. Lampela har på bergmanskt vis handplockat sina skådespelare, och speciellt Larivaara imponerar som en något mognare Marianne. Ahos Johan blir däremot så osympatisk att den sköra balansen som är dramats grund rubbas.
I Bergmans version är Johan förvisso ett svin, men han är ett sympatiskt svin, och det är möjligt att se saken också ur hans synvinkel. Nu framställs han helt enkelt som förtryckare, och Marianne därmed som offer, vilket tar kål på dynamiken i parförhållandet. Redan i inledningsscenen är han hånfull och dryg, i stället för smått överlägsen och ändå kärleksfull, och senast i andra aktens brutala och överdrivna misshandel går det hela totalt över styr. Slutscenens återförening klingar obönhörligen falskt efter det.
Nagelbitare
I de vardagliga små diskussionerna mellan paret lyser däremot både Larivaara och Aho, och gärna hade det här avdramatiserade tonläget fått dominera också de mer allvarsamma partierna. ”Johan har så svårt att bli arg” säger Marianne i inledningen, men därefter följer i Ahos tolkning av Johans vredesutbrott på vredesutbrott.
I jämförelse med Marcus Groths innovativa och alldeles utmärkta uppsättning på Teaterhögskolan 2010 är det här en mycket mer traditionell version. Och varför inte? Det här är en text man gärna kan luta sig mot. Det halvhjärtade försöket till modernisering som närmast består av mobiltelefoner, laptoppar och tåringar hade man kanske kunnat avstå från. Om något hade behövt en uppdatering skulle det i stället ha varit Johans roll som pappa och äkta man, som tyvärr fastnat i sjuttiotalet mer än resten av texten.
En stor förtjänst i Bergmans manus är att varje diskussion om ett allvarligt ämne och varje situation som närmar sig det melodramatiska genast avdramatiseras i nästa replik. Det här har man också lyckats ta vara på i den finska översättningen, som faktiskt är flera gånger roligare än originalet.
Och vilken dialog sedan. Också den som vet precis vad som kommer att hända sitter som förhäxad vid varje replikskifte. När Marianne plockar fram den ikoniska leverpastejsmörgåsen är det här dramat precis lika kraftfullt som det var 1973.
”Endast ensamheten är absolut” säger Johan, och visst ryser man fortfarande inför det hisnande gap som plötsligt uppenbarar sig mellan två människor som kanske ändå älskar varandra. Trots allt och kanske bara för att inget alternativ finns.