Teaterrecension: Mögel och mygel roar publiken
I Juha Jokelas nya satir låter Esbopolitikerna som peppiga framgångscoacher.
Text & regi: Juha Jokela. Scenografi: Teppo Järvinen. Dräkter: Sari Suominen. Video: Timo Teräväinen. Ljus: Heikki Örn. Ljud: Tommi Koskinen. På scenen: Ylermi Rajamaa, Martti Suosalo, Ria Kataja, Tommi Korpela, Raimo Grönberg, Tommi Taurula, Henna Hakkarainen, Vera Kiiskinen.
Premiär på Esbo stadsteater 18.9.
En Esbobo missnöjd med stadens politiker kommer inte att se dem sågas till fotknölarna på Esbo stadsteaters scen. Däremot bjuder Juha Jokelas Esitystalous 2 (ungefär ”Föreställningsekonomi 2”) på en underhållande satir över beslutsfattandets kultur och förvaltningens ibland skruvade logik.
Likt en hemlig agent värvas Ylermi Rajamaas dramatikerkaraktär – förstås Juha Jokela själv – till en arbetsgrupp som ska skapa Esbos nya varumärke. Gruppen behöver en bohem, dessutom är de förtjusta i dramatikerns förra pjäs Esitystalous som 2010 – också i verkligheten – var en stor framgång. Dramatikern får nu en beställning på en liknande pjäs.
Med andra ord är uppföljaren ”Uppdraget i Esbo” ett slags metapjäs som handlar om hur en teaterpjäs om Esbos identitet skapas, lite enligt samma principer som Charlie Kaufmans film Adaptation, som också rör sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet.
Som en sparv i tranedansen fraterniserar dramatikern med gruppens övriga medlemmar – tjänstemän, sportfreakar, näringslivslobbare, högerpolitiker och en enstaka sosse. Alla har en idé om hur Esbos image borde se ut. Medan Ria Katajas företagsjurist suktar efter James Bond-glamour, påminner Tommi Korpelas socialtjänsteman om misären i de mindre bemedlade områdena. Javisst, vi får också uppleva en Romeo och Julia-affär med kärlek över blåröda partigränser.
Bilar och Blues
Svårare har Ylermi Rajamaas dramatiker att orientera sig bland motorvägarna och hitta kärnan i den osammanhängande staden, trots att han tar med sig slipsnissarna till Noux skogar och umgås med skällande Bluesfans (Tommi Taurula) på Barona-arenan.
Jokela är en höjdare på humor och kvick dialog, där en diskussion om tillväxt snabbt kan mynna ut i snack om Youtubeklipp – ”såg ni den där videon med fåglar som hade svalt plastbitar?” I huvudlöst smalltalk finns kanske nyckeln till samtiden och vår tids största kontroverser som jakten på tillväxt och de miljökatastrofer den för med sig.
Till och med de tråkigaste förvaltningsstrategierna får publiken att skratta, mycket tack vare Henna Hakkarainen som den pedantiska, allvetande byråkraten Ilona Koski.
Martti Suosalo är i sin tur superb som stadsdirektören, en självgod, otålig samlingspartist med grandiosa visioner. Raimo Grönberg är den mysiga, illusionslösa professorn vid Aalto-universitetet vars teoretiska idéer får stadsdirektören att se rött. Det här radarparets kiv står för föreställningens mest komiska ögonblick.
Smarta moduler
Scenografin är enkel och smart. Rörliga block rullar över scenen, förvandlas till barer och hockeyarenor med hjälp av ljus och projektioner.
Visst är det en elegant och välgjord föreställning vars rytm och story rycker med en. Tre och en halvtimme är ändå tungt och slutet är utdraget – författarens skrivkramp är inte det mest engagerande ämnet.
Men Jokela fångar utan tvekan tidens ton, en vedertagen luftretorik där politiker låter som peppiga framgångscoacher. Svåra ämnen sopas under mattan med hjälp av byråkratiska termer eller stora ord som ”innovation”, ”metropolområde” och ”strukturomvandling”.
Det här är förstås inte Eduskunta – satiren är inte lika bitande och politikerna kommer lättare undan än på Ryhmäteatteris scen.
Spörsmål som östmetron, mögelbyggnader, högervridning och bristen på hälsovårdstjänster nämns men slutligen duckar man för de hårdaste bollarna. Rajamaas karaktär är visserligen den som rubbar cirklarna, men också medlaren som skipar fred i gruppen.
Juha Jokela dömer inte, snarare är han intresserad av sina karaktärers skörhet.