Teaterrecension: Teater på liv och död
Morden i Malexander föregicks av en kollision mellan teater och verklighet. På Stadsteaterns scen berättas historien rakt av.
Baserat på Elisabeth Åsbrinks bok. Dramatisering: Bengt Ahlfors och Johan Bargum. Översättning: Liisa Urpelainen. Regi: Kari Heiskanen. Scenografi: Antti Mattila. På scenen: Pekka Huotari, Oskari Katajisto, Jouko Klemettilä, Tiia Louste, Vappu Nalbantoglu, Leena Rapola, Tommi Rantamäki, Heikki Sankari,Niko Saarela, Sampo Sarkola, Aino Seppo, Jan-Christian Söderholm, Marjut Toivanen, Leenamari Unho, Timo Härkönen.
Premiär på Helsingfors Stadsteater 12.9.
Polismorden i Malexander var kanske det mest uppseendeväckande brottsfallet i Sverige under 90-talets sista år. Kopplingen till nynazismen och de brutala avrättningarna av två försvarslösa poliser skakade det svenska samhällets grundvalar. Lägg därtill den uppmärksammade upptakten till tragedin: uppsättningen av Lars Noréns pjäs 7:3, där några tungt belastade fångar spelade sig själva utan att be om ursäkt för vare sig sin nazistiska ideologi eller sina grova brott.
Efter sista föreställningen avvek en av fångarna, Tony Olsson, för att kort därefter delta i rånet av Östgöta Enskilda Bank i Kisa tillsammans med två andra nynazister. Under flykten från platsen mördades de två poliser som förföljde dem av Olsson och hans kumpaner.
Den nu aktuella uppsättningen av historien om händelserna som ledde fram till morden i Malexander är Bengt Ahlfors och Johan Bargums dramatisering av Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten. Kunde händelseutvecklingen ha stoppats innan tragedin var ett faktum? Fanns det verkligen inte en smärtpunkt i något tidigare skede, då teaterprojektet borde ha avbrutits? Det är de centrala frågorna i Åsbrinks bok, och det är frågor som går rakt in i det intrikata förhållandet mellan liv och konst.
Ahlfors och Bargum förvaltar delvis möjligheten att diskutera de här frågorna, men erbjuder egentligen ingen djupare analys. I stället nöjer man sig med att berätta historien rakt av, precis som det hände. Eller som det kunde ha hänt, för att citera en replik som sätts i munnen på Elisabeth Åsbrink, som också hon får figurera på scenen som en slags närvarande berättare.
Med tanke på att historien är så gastkramande som den är – ännu ett exempel på att verkligheten oftast överträffar fantasin – är det i och för sig bra att man inte gått in för att ändra på händelsernas gång. Däremot kunde man gärna ha funderat på vad man egentligen vill berätta, och fokuserat på just det. Nu känns det emellanåt som om man bara spelar upp informationen i programbladet.
Föreställningens konventionella upplägg blir särskilt betänkligt i jämförelse med den pjäs som finns i hjärtat av berättelsen – Lars Noréns 7:3. Den pjäsen må ha varit moraliskt problematisk, men den var definitivt inte konventionell, och lyckades kanske just därför skapa en enorm debatt om de moraliska värderingar den innehöll.
Den brutala verkligheten
Jouko Klemettilä gör en utmärkt tolkning av den egocentriske Lars Norén, som framstår som helt oförmögen till att ta ansvar för något annat än den konstnärliga slutprodukten. Leena Repolas vimsiga producent Isa Stenberg blir i stället en bild för den välmenande hönsmamman som alltför länge slår dövörat till när hennes ”pojkar” uttalar sina högerextrema ideal.
De tre fångarnas tankar och känslor lyckas man inte komma särskilt nära, men det ska inte skådespelarna belastas med. Särskilt Sampo Sarkola och Tommi Rantamäki är riktigt kusliga i de stunder då en alldeles genuin ondska bubblar upp till ytan. De här stunderna är också de då Kari Heiskanens regi fungerar allra bäst. Det stiliserade våldet, tomt på såväl ord som mening, är betydligt effektivare teater än de långa förklaringarna som annars avlöser varandra i en outsinlig ström.
Morden i Malexander var kulminationen på en lika kuslig som fascinerande händelseutveckling där teaterfolkets naivitet och tro på människans kapacitet till förändring bara överträffades av fångvårdens aningslösa vilja att vara till lags och visa sig progressiv. Sällan möts teatern och verkligheten i en lika brutal kollision som här, och sällan är resultatet lika förödande för vår barnatro på konstens etiska betydelse och moraliska förändringskraft. Se där en smärtpunkt man gärna fått klämma lite hårdare på.