Teaterrecension: Psykvård blir prima komedi
Pysy hengissä vielä tämä päivä är rapp och rolig teater men också ett inlägg i den politiska debatten.
Text och regi: Marina Meinander och Kirsi Porkka. Scenografi och dräkter: Katri Rentto. Musik: Carita Holmström och Linda Ilves. Koreografi: Simo Heiskanen. Ljus: Aslak Sandström. Ljud: Iiro Iljama. Mask: Tuire Kerälä. På scenen: Harri Nousiainen, Seppo Pääkkönen, Harriet Abrahamsson, Jessica Grabowsky, Kirsti Kuosmanen.
Föreställning på Nationalteaterns Omapohja-scen 12.9.
Effektivera den offentliga sektorn. Höj pensionsåldern. Ta in mer privata tjänster.
Mantrat är bekant. Men ibland kan man undra hur det skulle låta om politikerna gjorde prao inom vården innan de kom med sina förslag. Eller ens gick på teater.
På Nationalteatern kan man nämligen träffa sjukskötaren Eeva som undrar hur hon ska kunna trösta eller lyssna på sina patienter snabbare. Och patienten Anna som undrar varför hon inte får terapi – om arbetslöshet faktiskt är en orsak nog att hamna längst bak i kön.
Sådana frågor vädras i Pysy hengissä vielä tämä päivä (ungefär ”Håll ut ännu i dag”) – en rapp, smart och rolig föreställning som tar pulsen på psykvården.
Regissörerna Marina Meinander och Kirsi Porkka visar att ämnet inte behöver behandlas med siffror eller socialporr. Här silas insikterna fram med hjälp av svart humor, ibland blir det till och med töntig discodans. Men skrattet urholkar inte allvaret, tvärtom. Det här är en trovärdig pjäs, så har också Marina Meinander och Kirsi Porkka intervjuat sjukskötare och unga med erfarenhet av psykvård för manuset.
Jessica Grabowsky spelar 20-åriga Anna, eller Modesty som hon kallas, som efter ett misslyckat självmordsförsök blir intagen. Bakom den långa pannluggen och den ledsna blicken har livet bit för bit fallit samman – utan att något särskilt egentligen hänt.
”Grattis, nu är du officiellt galen”, säger patienten Pasi – en underbar typ spelad av en kedjerökande Harri Nousiainen. Han har åkt in och ut på anstalter och är gammal i gamet.
Den här speciella vi-andan som uppstår mellan patienterna och beskrivningen av sjukhuset som arbetsplats tjusar mest. En sorts The Office-miljö öppnar sig med bland andra Seppo Pääkkönens tuppiga överläkare, en småbarnspappa som önskar att hans spermier hade dött vid femtio. Han skriver ut patienter i racerfart – nya väntar ju ständigt vid dörren.
Sjukskötaren Eeva (Kirsti Kuosmanen) upplever konkret hur systemet rasar ner och hur hennes egen positiva fasad rämnar. Om natten under täcket ältar hon jobbproblem bredvid sin snarkande historikerman. Tänk om hon själv blir som sina patienter, tänk om monsterkvinnan tar över och trampar sönder allt och alla ... Maken – den här gången en mer sympatisk Seppo Pääkkönen – erbjuder sex, föreslår akupunktur, men ingenting hjälper.
På samma sätt försöker Modestys välmenande mamma – en ljuvligt tassig Harriet Abrahamsson – hjälpa sin dotter. Självhjälpsböcker, nya tapeter, kanske en Thailandsresa?
Trovärdigt om vården
Styrkan ligger i de många perspektiven. Karaktärerna är dråpliga men samtidigt mänskliga, alla försöker göra gott på sitt sätt. Till och med läkaren har ett välfärdspatos, bara han hinner mellan sjukhusets bokföring och skrikande barn. Vem är då skurken?
Ekonomiska prioriteringar, ingen politisk vilja ... En av höjdpunkterna är när sjukskötaren Eeva låter de höga hönsen veta hut under sjukhusets ”framtidsseminarium”.
Första akten är starkare än andra akten, men visst gör Meinander och Porkka ett snyggt jobb.
På scenen opererar man enligt fattigmansteaterns principer. Vita skärmar skapar sjukhuskorridorer, ett blått skynke blir hav. Den precisa ljus- och ljuddesignen gör magin möjlig.
Det är ett tajt drama som pågår i närmare tre timmar. Ensemblen är toppen. Svordomar och vitsar placeras ut i rätt tid och med rätt tonfall. Skådespelarna växlar skickligt mellan sina olika roller. Harri Nousiainen är fin både som den lite mesiga sonen Niilo och som den gatusmarta filosofen Pasi. Kirsti Kuosmanen hittar i sin tur nyanserna hos det nervösa vraket Eeva.
Med persongalleriet lyckas man också iscensätta en värdediskussion. Samtidigt som depressionsdiagnoserna blir allt fler, ökar trycket på individens ansvar över sin egen hälsa. Bara vi äter vitaminer, sportar mer, gör mindfulnessövningar på nätet blir allt nog bra ... Eller?
Hälsa är en klassfråga! påpekar historikermaken. ”Om man vill ändra världen, borde man lära sig känna empati”, lyder hans nyckelreplik.
Föreställningens slut gör mig en smula tveksam, det förefaller ju nästan ta udden av dramat. Man kunde ha slutat tidigare, med ett hav som slukar och ett tåg som inte hinner stanna. Men när fiktionen ger möjlighet förstår jag också att man vill sprida hopp.