Bokrecension: Elisabeth Hjort – Vid himlens början
Recensenten ger sig in i Elisabeth Hjorts nya roman med en upptäcktsresandes nyfikenhet.
Norstedts 2013
Det går ett stråk av svärta genom Elisabeth Hjorths mångbottnade roman Vid himlens början. Ofta når det upp till ytan och eskalerar till svart panik, och när det däremellan tonas ner försvinner det ändå aldrig utan glider stumt mellan orden och väntar på nya möjligheter.
Hjorth är inte någon helt vanlig yngre svensk författare, eftersom hon också har vägande roller som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och lärare på Biskops-Arnös författarutbildning. Dessutom blev tajmningen för hennes debutroman Hängivelsen – om hur en ung flicka i religiöst bryderi utnyttjas – nästan spektakulärt optimal, i och med att den utkom kort efter de tragiska händelserna inom den kristna gemenskapen i Knutby.
Hennes originalitet bottnar också nu delvis i språket, som har både poetiska och hallucinatoriska dimensioner, och delvis i själva tematiken – som hon kastar sig in i med frenetisk kraft, till synes oskyddat. Det är mer sällan man i svenskspråkig litteratur läst så här intensiva beskrivningar av utsatta, papperslösa och prostituerade (Marina), eller legosoldater väntande på nya inkallelseorder – allt medan minnen från Kosovo och Afghanistan brinner under pannan (Sandlund).
”Att bara vilja ut. Att det är något ständigt kallande i kroppen, ett kall, en ohörbar röst som hela tiden kräver uppmärksamhet. Rösten stiger från ett okänt djup, ett inombordsligt ekande bergrum där budet studsar mot väggarna, kom, kom!”
Emotionella gränsområden
Jag tar emot de här berättelserna med en upptäcktsresandes nyfikenhet, en febrig fascination inför de landskap och emotionella gränsområden Hjorth öppnar dörrarna till. Berättelsen om författaren Elsiie som förlorat sin nyfödda dotter och sörjer sig ut i ett ödsligt ingenmansland (där enbart alkoholen har plats) är tematiskt inte lika fastnaglande, men istället rör sig författaren just i den allra närmast det outsägliga. När jag läser om hur kvinnan vid stupet dricker och dricker, i allt större desperation, känner jag nästan hur spriten rinner ner också i min egen strupe.
Samtliga de centralgestalter man möter plågas av oro och ångest, som om de bar mörka djävlar på sina axlar. Men om Marina och Elsiie vill komma undan genom att fly, tror Sandlund tvärtom att befrielsen finns i eldens centrum. För honom är det freden som får honom att vittra sönder, medan kriget kan göra honom hel.
Romanen består alltså av tre separata historier som alla är engagerande och personliga, men också om själva mångstämmigheten är en styrka har jag till en början lite svårt att förhålla mig till att de här stämmorna inte vill smälta samman till någon stor harmoni. Länge frågar jag mig om tangeringspunkterna är för få för att strukturen ska fungera tillfredsställande.
Men ändå: visst finns de ju. Marina har rört sig som ett flyende krigsbarn i de zoner där Sandlund agerat som soldat. Elsiie för sitt eget privata krig mot sin man, och verkligheten, och hela världen. Och den avgörande gemensamma nämnaren är att samtliga berättelser styrs av trasiga människor, som lever trasiga liv, i en trasig värld.
Text som dansande frihet
Det är möjligt att Hjorth upprepar en del tagningar, att lidandet på nytt och på nytt antar nästan likadana uttryck, och att intensitetsnivån då sjunker. Men min fångenskap i textens vindlingar kvarstår ändå alltid. Det är omöjligt att inte imponeras av hennes förmåga att skriva så inkännande om sådant hon knappast själv stått mitt inne i. Och det är skönt att få bli imponerad.
Och under de starkaste stunderna försvinner allt som har med struktur eller språk eller dubbleringar att göra, så att det enda som blir kvar är de grymma och färgstarka scener som flimrar fram inför mina ögon. Då är texten en dansande frihet, där enbart berättelserna själva sätter gränserna för vad som är trovärdigt – och där det heller inte är så viktigt om läsaren vet i vilken tidsposition han/hon egentligen befinner sig.
När Hjorth gör konst av sönderslitningen, den mänskliga gränstillvaron, kan hennes text aldrig bli inställsam vare sig i förhållande till dem som vill njuta av en tillbakalutad resa genom världen eller dem som ägnar sig åt självtillräcklig moralism.
Också detta en kvalitet i sig.
Elisabeth Hjorth
Vid himlens början Norstedts 2013
Roman