Teaterrecension: Äktenskapet som historiskt drama
Århundradets kärlekssagor skildrar tre äktenskap – mors, mormors och Märtas.
Dramatisering utifrån verk av Märta Tikkanen och Henrik Tikkanen: Seppo Parkkinen. Regi: Kaisa Korhonen. Scenografi: Kati Luukka. Dräkter: Tarja Simonen. Musik och framförande: Altti Uhlenius. Ljus: Kalle Ropponen. Ljud: Jani Peltola. Video: Pietu Pietiäinen. På scenen: Cécile Orblin, Petri Manninen, Pirjo Luoma-aho, Antti Pääkkönen, Terhi Panula, Markku Maalismaa, Linda Wiklund, Jussi Lehtonen, Kaija Pakarinen.
Premiär på Nationalteatern 11.9.
”När skalkarna locka, följ icke utan spring förut”.
Så uppmanar mamman och Cécile Orblins Märta springer, i röda underkläder springer hon rakt i armarna på Vargen – Petri Manninens Henrik i svarta tajta boxershorts.
Den passionerade omfamningen är början på berättelsen om en konstnärstvåsamhet som gett upphov till diskussioner om äktenskap och alkoholism och förstås tjänat som virke för verk som Rödluvan, Två och diktboken Århundradets kärlekssaga.
Den sistnämnda har också lånat sin titel till föreställningen på Nationalteatern, fast nu står den i pluralform. Seppo Parkkinen har gjort en ambitiös dramatisering av Märta Tikkanens böcker som rymmer tre kärlekssagor – mors, mormors och Märtas.
Sminkat salongsdrama
Århundradets kärlekssagor gör en ofta arg. Arg på männens egoism, arg på att kvinnornas behov alltid försakas. Arg för att dörrmattan romantiseras.
Medan mammans och pappans äktenskap är tryggt, erbjuder mormor Emmas äktenskap med Uno Stadius, folkbildningens pionjär, mer identifikation för Märta.
I första akten skriver Cécile Orblins Märta boken om sina morföräldrar. Handräckning får hon från sina spöksminkade släktingar.
Överraskande nog iscensätter regissören Kaisa Korhonen det hela som ett borgerligt salongsdrama som man är vanare att se på Stadsteatern än på Nationalteatern. Det blir spetsar, korsetter, lösskägg och kvinnor som teatraliskt vrider händerna av olycka.
Kanske är det medveten ironi, men i så fall framförs den för subtilt för att riktigt fungera. Resultatet ligger för nära den kliché man parodierar.
Proggsånger kommer in då och då – mer eller mindre klumpigt – och skaver mot helheten. Att skådespelarna ofta talar i mikrofoner med ekoeffekt stör och gör texten svår att ta till sig.
Men berättelsen i sig är så pass gripande att man slutligen sveps med. Bara det faktum att Emma faktiskt skiljer sig trots den skandal det måste ha inneburit 1913 är fascinerande. Och visst skrattar vi åt den självgoda Uno (Antti Pääkkönen) som förkunnar att det nu minsann är dags för Unos karriär – efter att han satt sprätt på det mesta av Emmas (Pirjo Luoma-aho) hemgift.
Efter pausen möts vi av ett 1940-tal hemma hos familjen Cavonius. Tonåriga Märta skäms när pappa klatschar mamma på rumpan, när mamman oberörd går omkring i fula underkläder och yllebyxor – ”Fast hon har fått alla barn hon ska ha för länge sedan!”
Skildringen av tonårspinsamheterna är rätt bedårande.
Sen kommer Vargen in i bilden, med både erfarenhet och känslomässigt bagage. Henrik Tikkanens alster vävs snyggt in, särskilt monologen från fortsättningskriget är ett effektfullt inslag.
Petri Manninen – slank och svartklädd – utstrålar småfarlig vargcharm. Så vecklas den sista kärlekssagan ut med stämningar som beskrivs som elektriska och bilutflykter där alla plagg slits av. På väggarna syns älskande par – tecknade av Henrik Tikkanen med så få linjer som möjligt.
Men sen följer förstås supandet och återigen får publiken sucka åt den självupptagna mannen.
Romantiska drömmar
Föreställningen är alltför lång med sina dryga tre timmar. Alla delar är inte jämna och håller heller inte ihop.
Men när Århundradets kärlekssagor når sina toppar är den berörande och medryckande. Man engageras av dessa karaktärer som är tvungna ställa realiteterna mot sina romantiska drömmar. Att fuktiga ögonpar syns i publiken efter att ridån gått ner är inte ett dåligt betyg.
Orden – Märta Tikkanens författarskap – kommer säkert att locka många fans till teatern. På tal om det kan man inte annat än att fnissa när man i programbladet läser hur kritikerna på 1970-talet uppmanade henne att ägna sig mer åt samhället och mindre åt sitt privatliv. Vem skulle i dag råda Karl-Ove Knausgård att sluta navelskåda?