Filmrecension: I symbolernas labyrint
Fantasy
Manus: Jessica Postigo Paquette efter roman av Cassandra Clare. I rollerna: Lily Collins, Jamie Campbell Bower, Robert Sheehan, Lena Headey, Aidan Turner.
Om True Blood och Twilight fick barn ihop vore det Stad av skuggor (The Mortal Instruments: City of Bones) – med tillskott av Dan Browns änglar och demoner, en kortlek tarotkort, coola tatueringar (som t.ex. kan städa) och lite Harry Potter-trolleri. En hemlig värld bakom den vanliga världen öppnar sig för de utvalda, och där kämpar en tuff hjältinna i en kärlekstriangel och bland vampyrer, varulvar och andra filurer.
En fantasyfilms första uppgift är att skapa en värld som hänger ihop. Stad av skuggor klarar det med ett nödrop för dem som läst serien på fem böcker à 500 sidor styck, men för en lekman är det omöjligt.
Men ungefär så här:
I dagens New York bor den 15-åriga Clary (Lily Collins), med sin ensamstående mamma (Lena Headey) som är så plastisk och perfekt att hon knappt ser mänsklig ut. Clary har en bästa kompis, den nördige Simon (Robert Sheehan) som är förtjust i henne. Hon börjar se symboler överallt, mamman försvinner våldsamt och då uppenbarar sig en kattlik, vacker tonårskille, Jace (Jamie Campbell Bower) som förklarar att hon hör till Skuggjägarna. De är till hälften änglar, till hälften människor och deras uppgift är att döda de demoner som lurar överallt, också inne i vanliga människor (och om ni inte visste det så är Bachs musik för demoner som vitlök för vampyrer). Paret har en töntig romantisk scen som ur en Disneyfilm, med fladdrande fjärilar och smäktande musik. Alla söker en gyllene bägare, som dribblas genom olika dimensioner och portaler. Och slåss.
Från vissa filmer kommer man ut full av frågor. Och inte på ett bra sätt. Vem är Skuggjägarna? Vad är deras förhållande till människorna (”lekmän” eller ”mondäner”) och demonerna? Hur hänger de ihop med vampyrer och varulvar? Hur fungerar portalen till den andra världen och hur kan den plötsligt isa ihop? Och vem är nu riktigt vems pappa?
Liksom i viktorianska melodramer och på finlandssvenska fester är det ett otroligt prat om vem som är släkt med vem, utan att det har någon större betydelse (förutom att man inte får hångla med sina släktingar).
Och poängen? Du kan inte lita på någon. För vem som helst kan höra till de utvalda och även om de gör det kan de vilja döda dig. Man ser aldrig skuggjägarna lyfta ett finger för att rädda en människa, utan de tycks uteslutande ägna sig åt interna konflikter, gärna med avancerade hjälpmedel som en rottweiler som förvandlas till en slemklump via ett ormliknande monster. De kallar också på demoner och slänger svärd.
Det börjar bra, visuellt snyggt och spännande i den verkliga världen. Men i försöken att få med böckernas uppenbart enormt mastiga värld (som kan vara alldeles fascinerande, jag vet inte) slänger filmen ut dramaturgin med badvattnet: Vad kan åskådaren känna annat än förbryllning? Och det blir meningslöst om fantasyhjältar i varje scen får nya förmågor, fiender och vänner som aldrig förankrats tidigare. Som hjältinna påminner Clary snarast om Sookie Stackhouse, men här saknas tv-seriens humor, sexighet och subversiva könsroller. Filmen är över två timmar lång och känns också så.