Konsertrecension: Disney Fantasia
MUSIKANIMATION
Helsingfors festspel. Helsingfors stadsorkester under Erkki Lasonpalo. Musik av Beethoven, Tjajkovskij, Debussy, Sibelius, Ponchielli, Dukas, Elgar, Respighi och Saint-Saëns. Musikhuset 23.8.
Walt Disneys Fantasia är en av filmhistoriens märkligaste skapelser och då talar vi inte bara om animationsgenren. Aldrig förr hade man satt bild till musik, inte tvärtom, och aldrig förr hade animationen antagit rent abstrakta kvaliteter. Det för sin tid banbrytande flerkanaliga steroljudet icke att förglömma.
Det magiska med Fantasia är dock att ekvationen musik plus bild blir till någonting mera än sin egen summa. En ljud- och färgsymfoni som stundtals antar snudd på transcendentala kvaliteter, samtidigt som de komiska passagerna – med Musse Pigg som Trollkarlens lärling till Paul Dukas snärtiga tondikt och de balettdansande flodhästarna till Timmarnas dans ur Ponchiellis La Gioconda i spetsen – är obetalbara.
Den som hade tänkt sig få avnjuta kultfilmen från 1940 i sin helhet till liveackompanjemang fick dock se sig snuvad på konfekten. Festspelssatsningen visade sig vara ett mischmasch av originalet och uppföljaren, den så kallade Fantasia 2000, och om ej annat blev det än en gång klart hur mycket mer levande och mänskliga handanimationerna är i jämförelse med det i och för sig fascinerande datortrolleriet.
Ändå fanns det en och annan godbit även bland de nyare bidragen. Speciellt fäste jag mig vid de flygande valarna till tonerna av Respighis Roms pinjer, medan slutnumret med flamingorna och finalen ur Saint-Saëns Djurens karneval med fördel hade kunnat bytas ut mot den suggestiva originalfinalen med Musorgskijs En natt på Blåkulla och Schuberts Ave Maria.
Fantasieggande Tuonelasvan
Åsikterna om Fantasia gick när det begav sig starkt isär och många pannskrynklare ondgjorde sig över nyttjandet av lösryckta musikaliska fragment samt de godtyckliga förkortningarna av de klassiska originalen. Det känns kanske inte i dag som någon svårare synd, även om 2000-versionens inledning med första satsen ur Beethovens Femma snuttifierad till tre minuter var mindre lyckad.
Lyckad var däremot den stämningsfulla naturstudien till Debussys Clair de lune, som föll bort från originalet, medan den stora cloun var Sibelius Tuonelas svan. Stycket hörde – jämte bland annat Valkyrieritten – till den aldrig utnyttjade ”musikbank” Disney tänkt sig att variera de ursprungliga bildfantasierna med och den enormt fantasieggande storyboarden ger mer än en aning om hur det animerade slutresultatet kunde ha tett sig.
Kvällens allra största clou var dock Erkki Lasonpalos HSO-debut. Om spelet kändes aningen tamt i de inledande Beethovensekvenserna eldade han i fortsättningen, när så krävdes, på desto frikostigare och han lyckades dessutom med konststycket att nästintill perfektion synkronisera musiken med bilden. Börjar bli hög tid att låta Lasonpalo visa vad han går för även i ”seriösa” sammanhang.