Filmrecension: Haltande och konventionellt
THRILLER
Foto: Tomi Pietilä. I rollerna: Harri Kailanto, Antti Kemppainen, Harri Penttilä, Iida Höckert.
När unga filmmakare på 1960- och 70-talet vädrade morgonluft handlade det ofta om att bryta med det gamla gardet, om det cinematiska fadersmordet.
Det är inte nödvändigtvis fallet i dag. Precis som Marton Jelinkos Pystyssä, en annan färsk indieproduktion, är Miika Hakalas och Tomi Pietiläs Pahaa verta (Ont blod) en stilren genrefilm. Vi talar om en thriller med polisiära rötter – och konventionella förtecken.
Här möter vi Harri Kailantos nybakade kriminalkommissarie som under en kväll på krogen tar farväl av sin mentor och kollega, den pensionerade Kari Falck. Här var det glada miner, tills det framgår att Falck på hemvägen, i samband med en sista utryckning, får sätta livet till.
Blodsutgjutelsen slutar inte här. Den förmodade gärningsmannen faller själv snart offer, detta samtidigt som vår hjälte (Kailanto) åker på både en och annan blåtira. Inte för att det hindrar honom från att gräva djupare – och trilla över ett gammalt blodigt spår.
Tekniskt sett är Miika Hakalas och Tomi Pietiläs amatörproduktion, gjord som talkoarbete, inte fy skam. Kameran sitter där den ska och klippet bär inte spår av häcksaxen. Även skådespelarna är okej, utan att nödvändigtvis utmärka sig.
Men när filmmakarna uppger att filmen gjorts med ”brittiska deckare, Agatha Christie och kommissarie Palmu” för ögonen får man lust att protestera. Vilt.
Manuset är, som så ofta i dessa sammanhang, minst sagt anspråkslöst och berättarmässigt är det pratigt och segt, på gränsen till anemiskt. Man frågar sig ifall biografen, det filmiska finrummet, verkligen är det optimala forumet.