Filmrecension: Vill du se en stjärna? Se på mig
Michael Douglas gör sitt livs roll i berättelsen om det ultimata showbusiness-”äktenskapet”. Hans Liberace glittrar av narcissism men är genuint charmerande.
Drama
Manus: Richard LaGravenese. I rollerna: Michael Douglas, Matt Damon, Rob Lowe, Debbie Reynolds.
Den första bilden i Mitt liv med Liberace (Behind the Candelabra): en gaybar i Kalifornien, 1977. På väggen: en affisch ritad av Tom of Finland. Kameran dröjer vid den, visar en ung kille, Scott Thorson (Matt Damon) som plockas upp av en äldre läderbög. På sin första träff går de för att lyssna till Liberace (Michael Douglas) i Las Vegas.
Efter showen får Scott träffa idolen och flyttar tämligen omgående in i hans förgyllda kitsch-palats för att lapa sol i en monokini vid poolen, vara stjärnans ”son, bror, älskare och bästa vän” samt chaufför till hans Rolls Royce på scenen. Det ultimata showbusiness-”äktenskapet”, där det råa maktspelet lyser bara bjärtare av att båda är män. Men det lyser också av kärlek.
Hollywood fegade ur
Filmen är fascinerat road av dessa människors excesser. Hollywoods favoritämne har ju alltid varit drömfabriken själv, men den här gången ansågs ämnet ”för bögigt” så regissören Steven Soderbergh måste gå till tv-bolaget HBO. Det har antagligen gett filmen en viss underhållande svärta och lust att avslöja allt – Soderbergh har också älskat att göra film om Hollywood och verkar i intervjuer lite bitter över drömfabrikens infantilisering. Filmen vågar rikta sig till vuxna med komplicerade rollfigurer, underbart engagerande filmberättande, kvick dialog och förstås tragisk död av förnekad aids. Soderbergh är en verklighetsfetischist – inget postkontor är för anonymt för att letas upp och filmas, 70-talsepoken återskapas kärleksfullt och fult i varje fönad frisyr.
Men hans berättartemperament är svalt kontrollerat och nästan puritanskt, vilket medför att även de Soderbergh-filmer som uttalat handlar om sex (Sex, lies & videotape, Magic Mike) är underligt oerotiska. Något fattas i de oerhört välspelade porträtten – den sexuella laddningen. Så har han också gett rollerna till Hollywoods mest tryggt heterosexuella.
Michael Douglas gör sitt livs roll. Efter sin kamp mot cancern är hans kropp skör av dödlighet. Skallig, sminkad, plastikopererad och monstruös lyckas han till sist få en att gråta av rörelse – så stor är hans vitalitet, så gärna vill han leva. Hans Liberace glittrar av narcissism men är genuint charmerande. Douglas verkar kunna kontrollera temperaturen på sina ögon: kalla som en reptils eller varmt oemotståndliga.
Scott som spelas av Matt Damon, filmvärldens medelmänniska, är sympatisk, plufsig, passiv och ställvis oigenkännelig. Liberace insisterar nämligen på att Scott ska plastikopereras för att mera likna honom, så hans ansikte skärs upp i otroligt läskiga närbilder av en otroligt äcklig kirurg (Rob Lowe som Michael Jackson-klon). En bättre bild för förälskelse som att älska sig själv kunde knappast uppfinnas.
Inte den bästa historien
Lite synd är det att filmen främst är Scotts, och baserad på hans memoarer. Så det blir oskuld förförd: den 16-åriga vilsna pojken från fosterhemmet som vill bli veterinär hamnar i Liberaces strålglans. Det blir glamour, knark, orgier – i synnerhet efter att Liberaces polska mor (Debbie Reynolds) dör. Scott hävdar fortfarande i sten att han inte var bög och gör deras historia till en konventionell kärlekshistoria, vilken drabbas av vanlig äktenskapskris med tjatande hemmafru, otrogen man och förlorad sexlust.
Men Liberace är större än så, en uppenbar förebild för alla från Elton John till Lady Gaga. Den intressanta kärlekshistorien vore nog den mellan honom och hans publik. Varifrån kom detta gigantiska behov av kitsch, glamour, bekräftelse? Vad gav han sina fans, i första hand äldre kvinnor? Längtade de efter samma pälsar och juveler som han? Kände de igen sig i emigranten som aldrig kunde få nog av rikedom, ville de ha Chopin och det europeiska kulturarvet i amerikaniserad form, njöt de av hans njutning? Varifrån tog han sin överdimensionerade fantasi som han generöst delade med sig och sitt minst lika stora ego som ville ta och ha allt?
Det måste vara zeitgeist som gör att filmen kommer ut samma år som Jonas Gardells Torka inte tårar utan handskar. Men här är det inte fråga om att begråta de alldeles för unga och vackra, utan ett gammalt monster. Att begravningskabarén är lika rörande visar att Steven Soderbergh har lyckats med det han påstår är hans sista film. Hoppas verkligen att det inte stämmer.