Filmrecension: Tomheten kring trettio
Teater Viirus har tagit an sig uppdraget att göra film. Resultatet är både sympatiskt och hoppingivande.
DRAMA
Manus: Arbetsgruppen på teater Viirus och Jarmo Lampela. Kamera: Aarne Tapola. Dräkt: Venla Korvenmaa. I rollerna: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Pelle Heikkilä, Oskar Pösyti, Jessica Raita. 93 min. Visas på Viirus mellan den 23 och 28 augusti.
I trettioårsåldern är världen splittrad. I trettioårsåldern är du den du byggt upp. Eller den du råkat bli. Och lever det liv du inbillade dig att skulle göra dig hel. Och undrar över varför du undrar över tomheten.
Presstexten till teater Viirus färska filmprojekt Kilimajaro ringar in vad det är frågan om: en samtidsskildring av unga vuxna, trötta och borttappade. Projektet har fötts ur skådepelarnas lust att göra film samt ur frustationen över att det alltid tycks ta så lång tid. Och just därför har man skalat bort klumpiga produktionsprocesser och de stora inspelningsteamens oundvikliga hierarkier. Skådespelaren, kameran och regissören står i fokus. Allt annat är sekundärt.
Det visar sig vara ett lyckat drag att låta tre Helsingforsteatrar – Viirus, KOM och Ryhmäteatteri – filma var sin historia. Dels för att allt ljus sätts på berättelsen. Dels för att visa vad som är möjligt utan en stor budget eller avancerad teknik.
Manuset till Viirus bidrag är signerat arbetsgruppen och regissören Jarmo Lampela, till vardags professor vid Aalto-Universitetets institution för filmkonst. Det känns både sympatiskt och trovärdigt med karaktärer som återkommer i de andra teatrarnas filmer.
Här finns Pelle Heikkiläs Klade, en på ytan avslappnad präst som vet vad livet borde handla om men ändå inte hittar fram till de egna känslorna. Viktor Idman spelar hans barndomsvän, en slapp kille från landet som inte ser någon mening med tillvaron efter att ha blivit lämnad ensam på hemgården.
Oskar Pöysti är Axel, en stram jurist med emotionella problem. Han förälskar sig i Katja (Maria Ahlroth) som jobbar extra som eskort. Det är hon som får öppna plånboken när systern Laura (Jessica Raita) inte klarar av skulderna trots, eller kanske just på grund av, jobbet som flygvärdinna på lågprisbolaget. Alla är de olyckliga, alla längtar de bort.
Framför allt är det dialogen som överraskar. Sällan hör man så täta, putsade replikskiften på finlandssvenska. Att berättelsen rör sig i Helsingfors tvåspråkiga miljöer gör det hela ännu bättre. När Laura besöker läkaren för att utreda eventuell utbrändhet är det doktorn som typiskt nog ber om att få tala finska.
Tillvarons tristess är fångad på kornet liksom humorn som aldrig riskerar bli fånig. Eventuellt överspel, som ibland förekommer när teaterskådespelare tar sig an filmen, ser man heller inte röken av. Tvärtom verkar allihop måna om det lågmälda, om att vila i situationerna och låta kroppen avslöja det underförstådda. Det är skickligt hantverk som ger rejält hopp om mer fokus och skärpa när det kommer till att fånga finlandssvensk nutid i rörlig bild.