The Knife suddar ut alla gränser
The Knife tänjer på konceptet livekonsert och suddar ut gränsen mellan det konstgjorda och det äkta. Frågan är om syskonen Dreijer över huvud taget står på scenen?
Scenen påminner om ett rymdskepp och i ett lila rökmoln rör sig en grupp dunkla personer iklädda glittriga munkkåpor till rytmiska afrobeats. Vem av dem som är Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer är omöjligt att säga, men publiken är förväntansfull trots att senaste skivan Shaking The Habitual starkt delat åsikterna. Men det här är ju ändå The Knife, som är tillbaka efter många års paus. Och att dölja sig bakom masker är som känt deras varumärke.
Kåporna byts mot ny förklädnad och Karins karakteristiska avkönade röst hörs också när ingen synbart sjunger. Without You My Life Would Be Boring låter betydligt klubbigare än på skivan –etnosounden till trots – och alla sju medlemmar av kollektivet som också kallar sig Sorkklubben dansar hejvilt iklädda overaller som skiftar färg. Stundvis påminner det om en aerobicvideo från åttiotalet. Det hela ger ett intryck av att det vi hör är playback. Men The Knife tycks ständigt spela ett spel och man måste vara på helspänn för att hänga med – däri ligger också delvis problemet.
De säger att de med sin show vill förmedla en sorts kollektivitet, fysikalitet och delaktighet, men deras show blir väldigt intellektuell, vilket gör att hjärnan jobbar mer än fötterna. Ändå har The Knife anlitat den palestinsk-amerikanska New Age aerobic-instruktören Tarek Halaby att värma upp publiken före showen. Efter bara några låtar utbrister en tjej bredvid mig: "Kejsarens nya kläder?"
Scifi-instrument
Ställvis spelar kollektivet på exotiska futuristiska instrument som ser ut att vara tagna ur en Star Wars-miljö. Men man får ett starkt intryck av att de bara är rekvisita. I mellansnacket spelar de upp en överdrivet manerisk entusiasm. Är de med oss eller emot oss? Som publik vet man inte hur mycket man är del av deras performans och hur mycket man blir ett mål för deras hån. Trots att dansarna partajar och spexar kryper en gnagande känsla fram någonstans i bakhuvudet: visar de publiken mittfingret?
Var och en av dansarna är stundvis Karin samtidigt som Karin lyser med sin frånvaro. Olof verkar inte heller finnas på scen. Eller? Utmärkande är i varje fall att vi aldrig vet vem huvudartisterna är och när någon i verkligheten spelar på instrumenten. Det är en postmodernistisk popkonsert som rör sig från klubbeat till hård tekno som härstammar från DDR:s industrihallar. Musiken är rytmisk med mycket perkussioner och spännande elblåsinstrument. I Got to Let You delar en av de manliga dansarna med dragqueenaktiga rörelser sången med ett filmat queer-alter ego i en inramad videoprojektion – här får Karins nedpitchade mansröst också ett ansikte. I smäktande Ready To Lose sitter hon plötsligt ensam bakom ett piano i ett starkt strålkastarljus, fastän det finns de som tvivlar på att det var Karin och om det vi såg var live. På sin senaste skiva har de vässat sitt politiska budskap och nu omprövar de också begreppet livekonsert.
Avslutningen är en nytolkning av hiten Silent Shout och här tar showen verkligen skruv. The Knife får i gång en genuin klubbkänsla när dansarna rejvar loss i en kaskad av regnbågens alla färger innan konserten sömlöst ebbar ut i ett dj-set. Efter att äntligen ha kommit i gång står publiken kvar som stora frågetecken och väntar på att något spektakulärt ska hända. Men showen är slut och The Knife gör sin vana troget inga kompromisser. Förbryllade och omskakade strömmar vi ut i augustinatten och möts av blixtar och ösregn. Själv är jag fascinerad av att ha upplevt något som skakar det vanemässiga.