Mamma är död – hennes celler lever vidare
På vilket sätt är en människa sina celler? Och vad är mänskligt i cellernas liv? Rebecca Skloot har skrivit en biografi över en kvinna som lever vidare i laboratorierna.
Leopard förlag, 2012
Översättning: Göran Grip
I februari 1951 stack en läkare vid namn Lawrence Wharton på Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore in ett glasrör med radium i Henrietta Lacks' livmodermun och sydde fast det. Syftet var att bota den cancer som hon några veckor tidigare hade diagnostiserats för. Strax innan hade han tagit ut två små vävnadsbitar ur hennes livmodermun, en från tumören och en från den friska vävnaden intill. De behövdes för doktor George Geys växande cellsamling. Ingen hade kommit på tanken att förklara för patienten att vävnadsprovet skulle tas eller varför.
Gey och hans hustru Margaret forskade intensivt i cancer och cellodling, och var beslutna att odla fram de första odödliga mänskliga cellerna – en cellinje där alla cellerna härrörde från det ursprungliga provet, och där de ständigt delade sig, förnyade sig och aldrig dog. Hittills hade det bara lyckats med musceller, men paret Gey ville göra detsamma med mänskliga celler. Därför samlade de frenetiskt på alla olika typers vävnadsprover som de kunde komma åt.
Skandalsuccén HeLa
Henrietta Lacks dog i oktober samma år, för hennes cancer var av en sällsynt invasiv och elakartad sort. Hennes cancerceller blev däremot en cellforskningens skandalsuccé. De visade sig vara allt paret Gey hoppats på, och mycket mer än så. De delade sig och levde, och blev kända för alla världens cellforskare som de berömda, robusta och mångsidigt användbara HeLa-cellerna. Drivna av vetenskaplig idealism delade paret Gey från början frikostigt med sig av sina underbara superceller, som i sin livskraft också ställde till med allvarliga bakslag.
De flesta av oss har antagligen haft nytta av HeLa-cellerna. De används i cancerforskningen och har bidragit till utveckling av mediciner för att behandla herpes, Parkinsons sjukdom, leukemi, influensa och blödarsjuka. De har använts för att studera laktosomsättning, sexuellt överförbara sjukdomar, blindtarmsinflammation, människans livslängd, negativa hälsoeffekter av arbete i kloaksystemet och myggornas parning.
I slutet av 1960-talet hade de dessutom kontaminerat och tagit över också en stor del andra cellodlingar och därmed gett upphov till en massa feltolkningar. De kunde sväva genom luften på dammpartiklar, och resa från labb till labb på forskarnas rockar och skor eller genom ventilationssystem. Och om en enda HeLa-cell landade i en odlingsskål med en annan cellodling tog den över, förbrukade all näringslösning och fyllde upp hela utrymmet.
Vad blev det av mamma?
Den amerikanska vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot gör ett alldels snyggt arbete när hon i sin bok, som utkom på engelska 2010, gör reda för HeLa-cellernas segertåg genom den medicinska världen. Att gräva i arkiv, läsa på om naturvetenskaplig forskning och intervjua sakkunniga är nog så krävande. Men en minst lika stor utmaning måste det ha varit att konfronteras med Henrietta Lacks familj. Hon lämnade nämligen inte bara efter sig en cellskatt utan också fem barn.
Och de fyra överlevande av dem blev lågutbildade, fattiga, illa informerade men på goda grunder extremt misstänksamma människor. Under decenniernas lopp har de utsatts för snabba nedslag av journalister och forskare som velat ha ännu lite mera av Henrietta – någon smarrig human interest-detalj för en artikel eller ett dna-prov för att utreda ett eller annat. Men ingen visade något intresse för att förklara för dem vad det här med deras mammas odödlighet på cellplanet egentligen innebar.
Några av dem levde i raseri över att deras mammas celler gjorde andra människor rika. Andra var skräckslagna över vad de läst om HeLa-celler och kloning, och föreställde sig tusentals kopior någonstans i världen, av en mamma de inte kunde minnas men bittert saknat.
Kusinäktenskap och sjukdomar
Skloot beskriver sina möten med Henriettas tre söner och hennes dotter – den initiala misstänksamheten, ombytligheten, de obesvarade telefonsamtalen och inställda mötena, den gradvisa acceptansen av att någon kanske verkligen vill ge dem något och inte bara ta. Och den nedsatta hörseln, som de alla lider av på grund av sin genetiska belastning.
Doktor Gey var nämligen inte den första som tagit för sig av Henriettas kropp utan att be om lov. Som barn bodde hon hos sin morfar och delade sovrum med en fem år äldre pojkkusin. Som en följd av detta födde hon sitt första barn vid fjorton års ålder. Hon gifte sig med kusinen, som under de kommande åren skulle smitta henne med syfilis och gonorré, och de fick fyra barn till. Ett av dem, dottern Elsie, var utvecklingsstörd på grund av syfilissmittan.
Men Henrietta Lacks’ samtida minns henne inte som ett offer, utan som en vänlig och beskäftig kvinna som dansade, lagade god mat, inkvarterade släkt och vänner som behövde sova över, tog väl hand om sina barn, höll sin handikappade dotter hemma och nätt klädd tills hon själv blev sjuk, och aldrig visade sig utan rödlackerade tånaglar.
“Nattläkarna” och Tuskegee-studien
Henriettas yngre dotter Deborah Lacks blir först Skloots främsta antagonist och sedan hennes bästa bundsförvant i arbetet med boken. Hon är labil och hårt prövad av livet, hennes hälsa är usel och hennes inställning en häftig mix av religion, vidskepelse, bipolära humörsvängningar och intellektuell nyfikenhet. Men så småningom lugnar hon sig, börjar följa med Skloot till arkiv och intervjuer och kallar henne för "min journalist". Deborahs yngre bror Zakariyya är mindre receptiv och mera jämn till humöret – alltid rasande.
De lackska ättlingarnas inställning har flera förklaringar. De hade förlorat sin mamma tidigt och de yngsta hade vuxit upp med en riktigt elak styvmamma, de var socio-ekonomiskt missgynnade, de var afroamerikaner och hade därför goda skäl att misstro forskare.
De var, likt många andra svarta amerikaner, uppvuxna med historier om "nattläkarna" som kidnappade svarta människor och utförde hemska experiment på dem. Och de kände till det skandalösa Tuskegee-experimentet som inletts på 30-talet. Det gick ut på att man rekryterade svarta män med syfilissmitta för att följa med sjukdomens så kallade naturalförlopp, det vill säga se hur den obehandlad långsamt dödade dem. Studien avbröts inte när man några år efter att den inletts upptäckte att penicillin botar syfilis, utan männen fick lida och dö under läkarobservation.
Vem borde få betalt?
Skloots bok är mera spännande än någon thriller, och innehåller mera komplicerade relationer och känslor än de flesta goda romaner. Den handikappade Elsies öde utgör ett särskilt tragiskt inslag i berättelsen, också det ett exempel på brutalt medicinskt maktmissbruk.
Boken avslutas med ett avsnitt om forskning, etik och pengar, som inte försöker uttömma ämnet på ett enkelt sätt. Henrietta Lacks barn borde naturligtvis från början ha fått mera insyn i vad deras mor betytt för den medicinska forskningen, men borde de ha fått betalt för sin mammas celler, och i så fall vad?
Eller borde de i stället leva i ett samhälle som skulle ge dem hygglig utbildning trots att de är svarta, fattiga och har nedsatt hörsel, och ordentlig sjukvård fast de inte har råd att betala för den?
Borde vi alla veta exakt vad som händer med alla de celler, som vi lämnar efter oss på laboratorier i form av blodprover och biopsier? Tänk om cellerna i min moderkaka – som barnmorskan när hon packade undan den 1992 sa att skulle användas för forskning – på något sätt var unika och har gjort någon rik och berömd?
Skloot låtsas inte ha alla svaren. Men hennes bok om den märkliga historien om en död kvinnas levande celler är en vältalig påminnelse om något annat. Hur underbar än vetenskapen är, har den inget högre syfte än att just sådana struliga ofullkomliga människor som du, jag och Henrietta Lacks dotter ska få ett lite drägligare liv tillsammans i vår dödlighet.