Bokrecension En diplomathustrus jeremiader
Livet som diplomathustru är oförenligt med egna yrkesambitioner, skriver Sigrid Kahle som i decennier var gift med den tyske diplomaten John Kahle. Del två av Kahles självbiografi är en blandning av reflektioner kring ett krångligt familjeliv och givande möten med medborgare från hela världen.
Vi är självständiga kvinnor, inga hushållerskor, är ett återkommande mantra för Sigrid Kahle. Men hur hårdnackat hon än försöker dunka in sitt budskap i tjänstemännen vid den tyska utrikesförvaltningen är det förgäves. Kahle får finna sig i att, med sina egna ord, reduceras till ett liv som hon betraktar som småskuret och överlastat med kvinnosysslor.
Livet som diplomathustru är en oändlig rad av cocktailpartyn, middagar och mer informella bjudningar. Inte sällan är det Sigrid Kahle som är värdinna och vardagen upptas av att planera menyer och skriva gästlistor, inbjudningskort, placeringskort och tackkort. Dessutom ska de två barnen tas om hand. De romaner Sigrid Kahle försöker författa blir oskrivna och själv blir hon allt mer frustrerad.
Kanske det uppdämda författarbehovet är en förklaring till de två välskrivna memoarer Sigrid Kahle nu har levererat?
För ett par år sedan fick Sigrid Kahle en otippad succé med memoarerna Jag valde mitt liv. De handlade om dels den akademiska och andliga barndomen i Uppsala på 1930-talet och om den älskade fadern, orientalisten och akademiledamoten H S Nyberg. Men boken beskrev också hur den unga Sigrid åkte ut i efterkrigstidens Europa och hur hon i London mötte sitt livs kärlek, John Kahle, vars familj hade tvingats fly från nazisternas Tyskland efter att ha hjälpt judiska vänner under Kristallnatten.
Dynamiskt i Bagdad
I vuxen ålder blev John Kahle tysk diplomat och paret stationerades i Irak och Pakistan. Memoarerna beskriver livfullt det dynamiska livet i Bagdad och Karachi (Pakistans förra huvudstad) innan krig och terror blev en del av vardagen. Boken tar slut 1968 då Sigrid Kahle stiger på planet som skall föra henne till parets nästa stationeringsort, New Delhi.
Där befinner vi oss också nu när del två i Sigrid Kahles memoarsvit börjar. Att vilja sitt öde – trots allt lyder titeln på denna bok som beskriver diplomatlivet ur en annan synvinkel än vi är vana vid. Här finns inga brösttoner från självbelåtna karriärdiplomater, däremot gott om beskrivningar av de krav som möter en familj som ständigt ska anpassa sig till nya kulturer och miljöer. Memoarerna är lite för gnälliga och pratiga men i det stora hela en fascinerande resa till exotiska världar.
I Indien går det sakteliga upp för Kahle att hennes ambitioner om en yrkeskarriär eventuellt är fåfänga. Hon drömmer om egen tid för att kunna förverkliga alla sina skrivprojekt men tampas med den tidskrävande uppgiften att agera arbetsledare för en armé av bugande tjänare.
I ett land där hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen får Sigrid Kahle lära sig att de rikas plikt är att anställa så många som möjligt. En tvättmaskin motsvarar tre heltidsanställda tvättare vilket innebär att maskinen förblir oköpt.
Att vara privilegierad memsahib i ett land med djupa samhällsklyftor passar Sigrid Kahle osedvanligt illa. Hon gör ett misslyckat försök att ta livet av sig men när familjen hotas av rabies inser hon hur dyrbart livet är.
Varken smal eller snygg
Åren i New Delhi följs av en period i Washington där problemen med den omfattande representationen är lika stora som i New Delhi. Dessutom är klimatet kärvare, både vad gäller umgänget mellan människor och utomhustemperaturen. Sigrid Kahle känner sig inte tillräckligt smal, snygg och välklädd och läser Sylvia Plath med förödande resultat för självkänslan.
I Washington lär Sigrid Kahle känna Olof Lagercrantz och blir förtjust. Förälskelsen kommer av sig när hon upptäcker att Lagercrantz inte alltid är en vänlig intellektuell utan också besitter en elak sida. Beskrivningen av den semestervecka familjerna Kahle och Lagercrantz firar tillsammans i Maine kunde vara hämtad ur en thriller.
När Lagercrantz häcklar Sigrid Kahles far hotar vänskapen att spricka men återhämtar sig.
Några år senare försöker Sigrid Kahle odla en vänskap med Per Wästberg men ger upp efter bara en enda lunch. De två är alldeles för olika.
Också relationen till den äkta maken, John Kahle, är tumultartad. Sällan har man läst en biografi där en hustru klagar lika ohämmat på sin man som Sigrid Kahle gör, för att några sidor senare bekänna sin eviga kärlek och avslöja sina egna jobbiga humörsvängningar. Eventuellt bygger missnöjet på att maken var den som gav henne ”ett arbetsamt men i grunden arbetslöst liv”. Oförbehållsamt erkänner hon dock att han alltid stod på hennes sida när hon ville göra något eget och att hon älskade honom högt.
Ny syn på Tyskland
Åren i Washington följdes av en period i Tyskland där Sigrid Kahle äntligen kunde utveckla sitt eget skrivande. Hon blev regelbunden medarbetare i Svenska Dagbladet och var en av dem som medverkade till att den negativa syn som dominerade inställningen till Tyskland efter andra världskriget så småningom luckrades upp.
Detta var i mitten av 1970-talet och på tal om föräldraskapet noterar Kahle att varje tysk tonårsförälders största fasa under de här åren var att barnen skulle börja sympatisera med Baader-Meinhof.
Åren i Tyskland blev en välbehövlig vila från diplomatlivet men när John Kahle utnämndes till ambassadör i Sudan kallade representationsplikterna igen på Sigrid Kahle. Dessutom fick hon åter en gång uppleva en värld som inte längre finns. Sigrid Kahle hann besöka Darfur innan det brutala folkmordet 2003.
Gärna hade man läst mera om Sudan och mindre om några av de konferenser Sigrid Kahle så detaljerat beskriver. Att vilja sitt öde – trots allt tar slut när John Kahle utnämns till ambassadör i Tunisien och det åter är dags att packa kappsäckarna.
Men Sigrid Kahle, denna tillvarons upptäcktsresenär, har aviserat ytterligare en del i sin memoarsvit och lovat att i den återvända till Sudan.
Biografi
Sigrid Kahle
Att vilja sitt öde – trots allt, Albert Bonniers förlag, 2013.