Filmrecension: Titta vi flyger!
I Kära passagerare är 80-talets Almodóvar tillbaka. Spanjoren bjuder på fluffig, fånig och glad underhållning.
I rollerna: Paz Vega, Javier Camaria, Cecilia Roth, Lola Duenas m.fl.
Komedi
Det är en desperat situation. Ett flygplan på väg från Madrid till Mexico City håller på att krascha, men något skumt har skett med landningsbanan. Ingen tillåter piloterna att gå ner, de måste cirkla runt och vänta utan att kunna handla. Kära passagerare (Los amantes pasajeros) är Spaniens främsta regissör Pedro Almodóvars farsartade metafor för den spanska ekonomin.
Vad behöver då besättningen och passagerarna i dessa dystra tider? Enligt Almodóvar: underhållning. Det enda som håller oss uppe.
Vilket innebär att passagerarna och besättningen har sex så fort tillfälle ges. Sjunger musikalsånger, bl.a. en oförglömlig version av The Pointer Sisters I’m so excited (alla som levat under 80-talet har den dessvärre fortfarande i huvudet och tydligen Almodóvar också) med pumpande dansrörelser. Ringer det sista samtalet till sina kära, nästan ett slags parodi på samtalen från flygplanen under 11 september. Till exempel ringer en bankirpappa/finanshaj sin förlorade dominatrix-dotter för att få henne att försona sig med sin ultrakatolska moder och en skådespelare ringer sin galna nuvarande flickvän som är i färd med att ta sitt liv men mobilen och samtalet råkar falla till hans ex-flickvän.
De flesta av huvudpersonerna reser i businessklass, bl.a. en synsk 30-årig oskuld, en gammal bordellmamma med ett hjärta av guld, bankiren och en lejd mördare. Hela turistklassen är av någon orsak neddrogad – en ytterst stilig manlig passagerare blir dock till lite glädje.
Allihopa tas om hand av bögiga stewardar, bisexuella piloter och nedsövda flygvärdinnor. De tar meskalin för att bli ömsinta, säger inte en replik som inte har en snuskig dubbelmening, de suger så det står härliga till.
Alla får ligga
Almodóvar är tolerant och demokratisk: äldre kvinnor får och njuter lika mycket av sex som pigga homosexuella piloter. Alla begär är tillåtna, alla möjligheter öppna, alla ställningar använda. Sexlusten står för själva livslusten. Som nästan enda regissör kan han visa sex som löjligt och ändå lite upphetsande. Filmat i karamelliga 80-talspasteller, med alla bitchiga klichéer du någonsin hört och ett sagolikt slut i snö.
I Spanien har filmen blivit en publiksuccé. Tydligen har många längtat efter att få tillbaka 80-talets Almodóvar, han med den dåliga smaken, den stora sexuella aptiten och den ryckiga desperationen hos kvinnorna på gränsen till ett nervsammanbrott (i stället för den långa räckan av dramatiska mästerverk som följde sedan). Lika otidsenlig i dessa billigflygstider är en flygplanspersonal som hinner ägna sig åt flirt och förlustelser. Filmen går ofta på tomgång (vilket förstås är poängen) och får inte alls ihop sin metaforiska och intrigmässiga nivå – Almodóvar verkar inte bry sig.
Så släng trovärdigheten ut genom fönstret och fly verkligheten ovan molnen. Fluffig, fånig och glad underhållning: Uppenbarligen just vad spanjorerna behöver när depressionen drar åt tumskruvarna. Nu är den på väg hit.