Bokrecension: Bakom den hemmerska idyllen
Jarl Hemmer var ett problem för sin samtid och han är det fortfarande, för dem som minns honom.
Sakprosa
359 s. Ill. Svenska litteratursällskapet i Finland 2013
Den unge Jarl Hemmer (1893–1944) var den nästan lika unga finlandssvenska litteraturens ljusgestalt. Han älskades av publiken för sin vackra, flödande lyrik som handlade om livets fullhet i allmänhet och ung kärlek i synnerhet. ”Under häggarna”, skriven av en tonåring, är fortfarande hans kändaste dikt. Kritiken föll in: litteraturprofessorn Gunnar Castrén kallade Hemmers diktsamling Över dunklet, utgiven när poeten var tjugosex, för ”den kanske vackraste lyriska diktsamling som någonsin utkommit i detta land”.
Problemet var att denna vackra vers var bara en del av Hemmers författarskap och personlighet, småningom en allt mindre viktig del. Dels var han en filosofisk grubblare som genom hela sitt liv sökte svar på existensens frågor långt utanför idyllens gränser. Dels var han djupt splittrad till sin läggning och pendlade mellan eruptivt skapande och djup depression, småningom även tilltagande spritmissbruk. I offentligheten hade han att kämpa med två problem. Å ena sidan att den trogna publiken förväntade sig att han skulle skriva idylliskt. Å andra sidan att han som en estetiskt konservativ, av publiken och den litterära institutionen älskad författare blev den speciella symbolen för det som de nya modernistiska författarna motarbetade.
Dubbelt tillvägagångssätt
I sin nya bok tar sig litteraturforskaren Thomas Ek, som tidigare disputerat på Hans Ruin, an problemet Hemmer. Boken heter Ljuset har djup. Jarl Hemmer och idyllen. Huvudtiteln är ett citat av Mirjam Tuominen, en författare som väl kände till djupen i tillvaron, och den visar vad Ek vill: problematisera den hemmerska idyllen och analysera vad den döljer. Hans tillvägagångssätt är dubbelt. En kronologisk-tematisk genomgång av de delar av författarskapet som definieras som idylliska interfolieras av en biografi över författaren. Ek är grundligt påläst och skriver väl. Hans verkanalyser, särskilt av poesin, är noggranna och upplysande. Ändå för hans grepp med sig problem.
Eks bok är en apologi, och inget illa med det. Han vill visa varför vi fortfarande har skäl att återvända till den i dag rätt bortglömde Hemmer. Just därför är det illa att hans avgränsning gör att Hemmers i dag mest läsvärda bok, den mörka och engagerande inbördeskrigsromanen En man och hans samvete faller utanför. Eftersom Ek har ett känsligt öga för idyllens dialektik tycker man att en lätt justering av perspektivet skulle ha gett plats också för biffen i Hemmers burgare.
Det andra problemet är det vanliga med biografisk litteraturforskning. Om författarens privata erfarenheter behövs för att göra den etiska problematiken levande varslar det illa för dikten. Man skulle inte vilja läsa en lång diktanalys som kulminerar i orden: ”I diktens två avslutande rader har Maggie [Hemmers flickvän] till slut tagit plats i dikten, och därmed blir det ännu tydligare att ’Under häggarna’ är en dikt om ung kärlek.”
Hade fältet på sin sida
Hemmers situation på det litterära fältet var alltså problematisk. Det har gjorts stor affär av att framför allt Hagar Olsson och Elmer Diktonius inte tröttnade på att attackera honom. Och säkert var det obehagligt. Dock ska man komma ihåg att Hemmer under hela sitt liv hade hela det etablerade litterära fältet på sin sida, inklusive den stora publiken. Han belönades och berikades på ett sätt som få författare kan drömma om, för ett författarskap som till stora delar var estetiskt föråldrat från sin första dag (därmed inte sagt att det inte kunde vara bra). Situationen i Svenskfinland var egendomlig på tjugotalet: en ung generation – Hemmer, Hans Ruin, Erik Kihlman – steg fram bland tidens främsta intellektuella för att engagerat kämpa för en estetik som hade upplevt sin blomstring trettio år tidigare. Det kunde inte sluta bra, och efter andra världskriget var det modernisterna som levde vidare medan Hemmer och hans rimmande kolleger, sinsemellan helt olika författare som till exempel Bertel Gripenberg och Arvid Mörne, snabbt glömdes bort.
Kanske hade Hemmer, liksom Mörne, detta på känn. Kanske tvingades han av omgivningens förväntningar att löpa den konservativa linan ut. Det hade funnits antydningar om annat. När Hemmer 1916 publicerade sin stora dikt Pelaren såg Edith Södergran i honom en själsfrände. Men polariseringen på det litterära fältet gjorde snabbt sådana allianser omöjliga.
Thomas Ek lyfter på ett övertygande sätt fram ambivalenserna hos idyllikern Jarl Hemmer. Om det är tillräckligt för att man skall vilja läsa honom igen måste var och avgöra själv. Men det är väl värt försöket, om inte för annat så för den glädje hans smäktande, melodiska vers i sina bästa stunder ger.