Konsertrecension: Snowden får asyl hos Patti Smith
Med knuten näve och en röst som ingen annan intar Patti Smith Musikhuset för att försvara det fria ordet och musikens förmåga att krossa tiden.
ROCK
På årets Bergmanvecka fick författaren Karl-Ove Knausgård frågan om han är oroad över att den bisarra personkult som figurerar kring Ingmar Bergman även kan uppstå kring hans person. Han valde att svara ja, att han – precis som Bergman – hatar det blinda avgudandet.
Jag tänker på det när jag på söndag kväll ser punklegenden Patti Smith, 66, med band stiga upp på scenen i Musikhuset. I publiken trängs hängivna fans, mest folk i medelåldern som myndigt förbeställt mousserande dryck och ostkaka i foajén. Uppenbart finns det ett slags prestige i att i dag se Smith live. Hon är en av få kvinnliga konstnärer som hör till de där riktigt stora, dem man förbehållslöst kan och ska älska.
Visst förkommer kritik om att hon rider på gamla meriter, att låtarna från debutalbumet Horses (1975) ställs ut som på museum. Den som möter henne öga mot öga under en konsert förstår att snabbt kasta sådana tankar åt sidan. Smith är tidlöst här och nu, intensiv och utlevande, inget annat. Hennes känslor inför en eventuell personkult ter sig opretentiösa. Som hon uttryckte det i en intervju i Helsingin Sanomat: ”Det intresserar mig inte att vara perfekt. På scenen fokuserar jag enbart på publiken och huruvida människor upplever att jag kommunicerar med dem, att vårt möte är givande.”
En urkraft
Klädd i jeans, lös skjorta under den sladdriga kavajen och med det gråa håret på ända inleds konserten med klassikern Kimberly, en trallvänlig sak liksom April Fool från senaste skivan Banga (2012). Albumet är namngivet efter Pontius Pilatus hund i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita och har av den svenska musikkritikern Andres Lokko beskrivits som ”vuxen litteraturvetarrock” – en träffsäker formulering som även passar den försiktiga konsertstarten som ändå lyfter tack vare ljudvärlden. Musikhuset är visserligen inte det punkigaste stället i stan men sällan har melodierna och urkraften i Smiths röst låtit klarare än här. Tonerna är skinande vassa, rösten raspig men exakt.
Följer gör en rad hyllningar till älskade och saknade, som Smiths döde man, musikern Fred ”Sonic” Smith i Frederick – ”jag tänker på honom varje dag” – och This is the Girl, en smärtsam, vaggviseaktig hyllning till Amy Winehouse med underbara bitar av recitation.
På scen verkar Smith mycket lycklig och full i skratt. Hon rör sig otvunget, spexar och vinkar, skakar näven och bryr sig nada om att stativ faller omkull bakom henne. När hennes mer lågmälda band med stjärngitarristen Lenny Kaye hyllar Hanoi Rocks springer hon ut i publiken för att kramas och dansa. Minuter innan har hon dragit en absurd historia om hur en jättelik svart ringmunk snart ska äntra salen: ”Låt den leva, Helsingfors!”
Betydligt mindre snack blir det om livsresan. Den vet vi, via ungdomsskildringen Just Kids som nu lär få en fortsättning, redan allt om.
Låt sanningen snöa
Det tunga, dova soundet fungerar genomgående bäst. Favoriter under kvällen blir mässande Ghost Dance, Banga där Smith förvandlas till en ylande varg och Fuji-san, en förtrollande, märgfull hyllning till naturen som Smith ursprungligen skrev efter tsunamin i Japan. Nu dedicerar hon låten till Finlands undersköna natur, den hon beundrat från flygplansfönstret och ”som vi måste ta ansvar för”.
Politiken puttrar genom hela konserten. Pussy Riot nämns i Rock ’N’ Roll Nigger som avslutas med att Smith fokuserat river av strängarna till sin elgitarr. Beneath the Southern Cross tillägnas NSA-läckan Edward Snowden som dessutom erbjuds asyl i Smiths hem: ”Vill ingen annan ha dig tar jag dig. Låt sanningen snöa på oss.”
Också efterfrågade klassiker som Dancing Barefoot och Because the night får plats. I sistnämnda uppmanar Smith publiken att sjunga men i bänkraderna verkar man hellre vilja höra hennes röst allena. Mot slutet laddar salen om redan i inledningsfrasen till genialiska Gloria, fortfarande så stark att man baxnar: ”Jesus died for somebody’s sins but not mine.”
Likt en väckelserörelse sträcks över tusen händer i luften av förvuxen punkeufori samtidigt som Smith spottar på golvet. Helt klart vill hon väcka oss, får oss att greppa vårt ansvar, inte beundra möjligheten till det på avstånd. Mantrat? Var hälsosam, stark och fri.
Patti Smiths Finlandsturné fortsätter i kväll i Musikhuset i Helsingfors.