Skivrecension: Från spanska sefarder till japanska lotusblommor
I Timo Korhonens händer tycks det inte finnas några gränser för de känslor gitarren förmår uttrycka. På den nya Ondineskivan ställs två väsensskilda gitarrkonserter, bägge skrivna för Korhonen, mot varandra och Mats Liljeroos låter sig imponeras.
De finländska gitarristerna ligger inte på latsidan när det gäller att beställa ny musik för sitt instrument. Ismo Eskelinen och Petri Kumela har länge gjort sitt bästa för att berika den inhemska, och internationella, gitarrepertoaren och samma gäller i högsta grad även Timo Korhonen, som uruppfört verk av bland andra Magnus Lindberg, Leo Brouwer samt de här aktuella Kimmo Hakola och Toshio Hosokawa.
Jag noterade i min recension av uruppförandet av Hakolas Gitarrkonsert (2008) att stycket ”inte bara är ett utslag av sin upphovsmans så typiska, ställvis snudd på perversa humor, utan därtill sätter publikens stil- och smakkänsla på prov i sitt stundtals nog så vådliga lindansande mellan det geniala och det banala … resultatet av ett noggrant kalkylerat och målmedvetet förverkligat musikaliskt återvinningsscenario, där pastischerandet transformeras till en konstform bland andra”.
Hakola fortsätter här det i klarinettkonserten inledda kartläggandet av judiska musikvärldar och om den konsertens huvudsakliga influenser hämtades från den östeuropeiska klezmern är det i gitarrkonserten spanska och nordafrikanska sefardtongångar som står i fokus. I den knyckigt framrusande första satsen går resan från urban hets till mer etniskt färgade landskap. I and-ra satsen citeras den undersköna ladinomelodin Adio Querida, medan finalen bjuder in till flamencofestival med musikerna som stojande folkmassa.
Enligt Korhonen utmanar Hakola i gitarrkonserten lyssnaren att ifrågasätta stereotypier förknippade med gitarrmusik i allmänhet och gitarrkonserter i synnerhet. Något som tar sig uttryck bland annat i ett ställvis nog så extrovert bruk av den fullstora symfoniorkestern, men så att orkestern och soloinstrumentet sällan eller aldrig överlappar varandra.
Subtila synteser
Toshio Hosokawas (f. 1955) musik tycks komma från ett annat universum än Hakolas. Hosokawa syntetiserar europeisk modernism med japansk tradition på ett lika spännande som fruktbart sätt och stundom får den subtilt klangfärgscentrerade estetiken tanken att spontant gå till Kaija Saariaho.
I verksviten Voyage, för solist och instrumentalensembler av olika slag, utforskar Hosokawa samspelet med solisten (människan) och orkestern (den omgivande naturen, universum). I Awakening, den nionde delen av sviten från 2007 för gitarr, stråkorkester och slagverk, representerar gitarren lotusblomman och ensemblen dammen.
Även i Blossoming II för kammarorkester (2011) står blommornas värld och då enkannerligen lotusblomman, den i buddhistisk tradition så starkt symbolladdade växten, i centrum. Stycket inleds med rätt klichéartade klangfärgssjok, men växer efterhand ut till en suggestivt poetisk orkestral målning.
Santtu-Matias Rouvali är själv slagverkare och allt som har med rytmik att göra känns mer än naturligt för denna osedvanliga begåvning. Att han behärskar även samtliga övriga parametrar framgår tydligt av den lyckade Ondinedebuten, där han piskar Uleåborgssymfonikerna till ett förbluffande fullödigt spel.
Timo Korhonen handskas givetvis suveränt med de för honom designade, tekniskt och tolkningsmässigt på helt olika sätt krävande, solostämmorna.