Teaterrecension: Tvåsamhet – en illusion?
Regi: Kalle Nio. Koregorafi: Vera Selene Tegelman & Kalle Nio. Kostym: Mila Moisio & Kaisa Rissanen. Musik och ljud: Samuli Kosminen. Ljus: Jere Mönkkönen. Video: Matias Boettge & Kalle Nio. På scenen: Kalle Nio & Vera Selene Tegeman.
WHS premiär på Nationalteatern 22.5.
Slisk slask. Slisk slask. Det låter som om mannen skulle vada genom vattenpussar, som om svallvågorna som öser över fondväggen var riktiga och hade skvalpat över på scenen. Men nej, estraden är fortfarande så när som tom.
Nycirkusgruppen WHS föreställning börjar med att utmana hörselsinnet med kluriga ljudeffekter. Sedan fortsätter den med fler knep och knåp – armar som dyker upp ur ingenstans och kläder som plötsligt får liv. Kalle Nio – trollkarl, konstnär och regissör– har skapat ett stycke samtidstrolleri som inte sällan får en att gapa och spärra upp ögonen.
I första hand är det förstås de skickligt utförda konsterna som väcker förundran, som när han och Vera Selene Tegelman balanserar massiva glasrutor på en hand eller fajtas med levande kragskjortor. Men hänförelsen kommer också från den skönhet blicken får vila vid. Sublima stormar och regnbyar som är mer poetiska än de verkliga väderfenomen som härjar utanför Nationalteatern. Dramatiska naturlandskap som kunde vara signerade den romantiska bildkonstnären Caspar David Friedrich. De skapar en fräck kontrast mot femtiotalsdetaljerna i kläderna och i filmsekvenserna som kunde vara lånade ur en film noir-rulle.
Lähtö – avgång – lyder titeln på föreställningen som under några dagar gästspelar på Nationalteatern. Utan ord formuleras en berättelse om ett parförhållande, en lek med närhet och distans. Känslor förmedlas inte med repliker utan med rörelser och livfulla miljöer.
Alltid är det någon som sticker, antingen slänger nyckelknippen på bordet och klär på sig ytterrocken eller blir ett med det härjade strandlandskapet utanför. Kanske tvåsamheten bara är en illusion tänker jag när speglingen av Vera Selene Tegelmans sovande kropp försvinner ut i luften. Det är som en subtil variant på det klassiska tricket där trollkarlen i hög cylinderhatt trollar bort kvinnan på scenen med ett enkelt ”Abrakadabra!”.
Den finska gruppen WHS har gjort sig ett namn utomlands med sin säregna visuella teaterkonst. Så är också den internationella touchen och den höga standarden uppenbar i det senaste verket.
En föreställning som föds här och nu med rep, dukar och kroppar som bokstavligen smälter samman. Magi som inte skapas av paranormala krafter utan av något så normalt som människohänder – däri ligger storheten.