Bokrecension: Hälsningar från helvetesjävlaskiten
Hur recenserar man berättelsen om en ung människa som ska dö när livet just har börjat? Kristian Gidlund skriver en stark berättelse om att vara obotligt sjuk.
Biografi
Bokförlaget Forum 2013
29-åriga Kristian Gidlund fick veta att han har magcancer en torsdag, strax innan han skulle äta plättar. Beskedet ställde världen på ända. I ett försök att hantera situationen började Gidlund, till vardags journalist och musiker, att skriva om sjukdomen. Hans blogg I kroppen min blev inte bara en sorts privat slagpåse för frustation utan också väldigt populär. Fram till i dag har den haft mer än fem och en halv miljoner registrerade besök. Nu kommer boken med samma namn som till viss del bygger på bloggen. Att recensera den i traditionell bemärkelse känns svårt. För hur utvärderar man berättelsen om en ung människa som ska dö när livet just har börjat?
Tillvarons slut är för de flesta outgrundligt svårt att ta itu med, men Gidlund hittar på ett sällsynt sätt vägen fram till orden. Med öppna ögon bjuder han in läsaren att ta del av hur det känns att vakna varje morgon i svettiga lakan med en värkande rygg, ”skräckslagen inför att kroppens innehåll ska rasa ut i en blodig sörja.”
Han beskriver hur det är att se sin mage och inte känna igen den, hur framtidsplaner går i kras, hur alla krafter försvinner i ett enda andetag. Det är en nedräkning med konkreta förberedelser som att tömma kyl och frys så inte mamma och pappa behöver göra det – sedan – men det är också berättelsen om att inte få leva det liv man hoppats på.
Fysisk upplevelse
Det ska sägas genast: jag gråter ofta medan jag läser. Gråter för att texten känns förtvivlat orättvis, gråter för att jag själv haft en familjemedlem som tvingas genomleva den här helvetesjävlaskiten som Gidlund kallar det. Men jag gråter också för att insikterna är klarare än på länge: det är dags att prata allvar, om det som ingen av oss kan rygga för och ändå väljer att göra varenda friska, lyxiga dag av våra liv.
Det är en fysisk upplevelse att läsa Kristian Gidlunds bokslut, tillika livsverk. Tumören finns där hela tiden. Den pressar, tynger, biter sig fast och vägrar släppa taget om sidorna. Kampen mot smärtan och cellgiftsbehandlingarna förs i början i kroppen, för att närmare slutet ta sig in i tankevärlden och själen. Frågorna om hur livet blev och vem man var kräver mer eftertanke och insikt än vad som är rimligt att begära av någon som borde ha allting framför sig men i stället tvingas ta farväl. Men Gidlund klarar det. Hans funderingar är bland det mest angelägna jag läst på evigheter: ”Jobba inte för mycket. Låt inte känslor stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.”
Cancerkillen
Ibland är jag tvungen att pausa, matt av allvaret och det obarmhärtiga i vara obotligt sjuk. Men texten lockar också med galghumor och långa vackra passager av lycka: påminnelsen om en annan man – en frisk, modig kille som drömmer om skogen, hästar, sex och festivalresor till länder långt borta. Det blir uppenbart hur sjukdom förminskar människan, gör hen mindre än vad hen är. I Kristian Gidlunds fall är han beredd att spela ”cancerkillen” ett tag, ”men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen”.
Beskrivningarna av hur Gidlund saknar livet och sig själv är gripande och symboliska. Med förebilder som Ernest Hemingway och Dan Andersson är orden avvägda på ett sätt de bara kan vara då tillvaron ter sig som en mörk varieté, med cancern som kommer som en tjuv om natten, som ett krig som måste utkämpas. Det är mitt livs komprimerade svärta, skrivet med pistolen mot tinningen, sade Gidlund i en intervju i litteraturprogrammet Babel i april. Då hoppades han få uppleva den kommande sommaren hyfsat stark. Längre än så vågade han inte planera. Det senaste inlägget i hans blogg är skrivet den 18 maj: ”I morse stod jag vid den plats där jag vill bli begravd. (...) Men för mig gör det inte ont. Jag bestämde mig för länge sedan.”
Kristian Gidlund tecknar ett ömt porträtt av sig själv, modigt och med spänst i språket. Han skänker tröst inför det hopplösa och gör en mindre rädd inför döden. Men mest av allt påminner han oss om människorna runt om oss som vi älskar och alltid kommer att sakna.